Peters ö i Bahamas

Bahamas är en oberoende engelsktalande stat bestående av en mängd öar öster om Florida och norr om Kuba. De största öarna är Andros Island, Grand Bahamas med staden Freeport, Abacos, Inagua, Cat Island och Exuma. Huvudstaden Nassau är den största staden på New Providence och Columbus landade på San Salvador år 1492.
Man skojar om att det finns mycket vatten att segla i men det är utspritt horisontellt. Det är så grunt på många ställen att man måste vara mycket uppmärksam på tidvatten och strömmar även med en båt som vår som inte drog mer än 1.5 meter. Ingenstans i Atlanten har jag sett så underbara färger som vattnet i Bahamas och om en egen ö i solen, med palmer, sandstränder och rent vatten är bilden av Paradiset så har Peter och Leslie hittat det.
"Peters ö" ägdes först av Wallace Grove som på 1930 talet planterade fruktträd, blommor och palmer på denna sagoö som är ca. 40 ha. stor. Han byggde en stor mangårdsbyggnad samt några gästhus, en tennisbana, pool, kyrka, marina, landningsbana och tjänstebostäder. Dessutom var han fågelintresserad och förde in många olika tropiska fågelarter, bl.a flamingos, papegojor och påfåglar. De sistnämnda är fina att titta på men låter förskräckligt när man försöker sova på morgonen.
Peter och Leslie rustade upp de många förfallna byggnaderna, byggde ut landningsbanan så att de kan landa sitt tvåmotoriga plan och det är från det planet som jag tagit bilden av ön. Man kan se den konstgjorda marinan med bl.a vår blåa sebelbåt, stränderna och lite av landningsbanan på andra sidan ön.

Kissemiss.

Club Puerto Azul är en privat yachtclub/marina där man var generös nog att upplåta båtplats till oss resenärer. Förutom marinan, där vi lyfte båten för bottenmålning hade vi också tillgång till sju restauranger, en biograf med nya filmer varje kväll, tre pooler och en butik. Allt var inhägnat och ständigt bevakat. Efter varje middag tog jag alltid med mig rester till de många vilda kattor som strök omkring i marinan. Jag fäste mig särskilt vid en honkatt med två ungar som varje kväll satt och väntade på oss.
Efter några dagar tillät en av ungarna att jag strök henne medan hon åt, men där gick gränsen. Så plötsligt en kväll fanns där bara en unge tillsammans med mamman och nästa dag gick jag runt och letade. Under en uppochnervänd jolle hittade jag den lilla katten som helt tydligt var sjuk, hon ville inte ens ha vatten. På knagglig spanska bad jag en av vakterna att ta med ungen till en veterinär, jag lovade att betala. Han lovade också men ingenting hände. Vakten tyckte nog att jag var rätt underlig eftersom de regelbundet skjuter kattorna som annars skulle bli för många.
Under tiden hade jag blivit bekant med en av damerna vid klubben och hon körde mig och kattungen till ett djursjukhus dagen därpå. Vi kom hem med medicin som skulle tas tre gånger om dagen så det var bara att flytta katten ombord och eftersom hon var så utmattad var det inga problem. När hon tillfrisknade var jag övertygad om att hon skulle lämna oss men hon stannade. Vi kallade henne Kissemiss och hon seglade med oss i närmare åtta år och höll mig vaken under många långa nattpass vid rodret. Hon lämnade aldrig sittbrunnen under natten men så snart det blev morgon gick hon en runda och åt upp de flygfiskar som landat på båten.

Hummer var mums för både oss och katten och roligt att försöka fånga, åtminstone för oss.
Det enklaste sättet är att fridyka med ett harpungevär och skjuta en som man hittar i någon håla under stenar eller korall. Samma sak gjorde vi med fisk så kan man välja både storlek och sort.
Under vissa tider på året, när honan har ägg, är det förbjudet att fiska hummer eftersom man inte får döda honorna och när de har backat in i en håla kan man inte se vilket kön det är. En effektivt men något tidsödande metod är då att ta garnmoppen från båten med sig på jakt. Man sticker in garnändan i hålan, vrider om lite så att hummerns ben och antenner fastnar i garnet och så kan man dra fram djuret. Är det en hane kan man skjuta den och är det en hona trasslar man försiktigt ur alla ben och låter den krypa tillbaka in i hålet.
På många ställen är det så enkelt att livnära sig på det som finns i havet att man bara behöver gå iland någon enstaka gång för att fylla på förrådet av ris och potatis.

Thunderball Cave.

Vattnets krafter är ofantliga och det ständiga nötandet på klipporna urholkar grottor och intressanta formationer där hårdare stenarter blandas med sandsten. Så är fallet vid Staniel Cay, Bahamas där vattnet har urholkat en stor klippa och skapat en vacker grotta. Filmen Splash och James Bonds Thunderball spelades in där och efter detta kallas grottan Thunderball cave. Det finns flera ingångar varav de flesta är under vatten. Strömmen är mycket stark och de är bäst att dyka vid den tidpunkt när tidvattnet vänder. Min klaustrofobi gjorde det extra pirrigt att simma under vatten i en trång gång men allt detta var glömt när vi kom in i grottan. Grottan är uppskattningsvis 25 meter lång och 10 meter bred med en takhöjd av 10 meter. Solljuset sipprar in genom hål i taket och åstadkommer de mest fantastiska färger. Fiskarna, som är vana vid att folk har med sig något ätbart, kommer ända upp till händerna och riktigt knuffar på en. Korallformationerna varierar i färg från knallgult till mörkt lila och det är som att simma i ett jätte-aquarium.

Tradition.

I dag, den 26 november 2006, döptes mitt barnbarn Marlene Isadora i Saint Luke Lutheran Church. En stor dag när flera släktingar var hitresta från Sverige och hela hennes amerikanska familj var med.
Klänningen hon bär syddes av hennes farfarsmor för 65 år sedan och hon är det tolfte barnet i rakt nedstigande led som döps i denna klänning.
Alla barnens namn och dopdatum finns broderade på klänningen och det är med stor glädje vi alla samlas och håller traditionen vid liv.

Moon Hole.

Bequia ( uttalas Bekuee) är en idyll känd för sina skickliga båtbyggare och sin uråldriga valfångst-tradition.
På öns västra sida finns en intressant byggnad kallad Moon Hole. Den designades och uppfördes, av en man vid namn Tom Johnston i början av 1960-talet, för att smälta in i omgivningen så naturligt som möjligt. Byggstenarna är tagna från klipporna runt omkring och många av väggarna är gjorda i cement.
Vid en första anblick tror man att byggaren fick slut på pengarna. Hela konstruktionen ser halvfärdig ut, fönstren har inget glas och allt är naken, grå sten. Det är emellertid avsikten för att harmoniera med den ovanliga byggplatsen. Skapelsens höjdpunkt är Moon Hole, en naturlig båge av sten som sägs inrama fullmånen. Under denna båge finns en terass av trä och själva huset som nu står obebott till följd av ständiga stenras från klippan ovanför. Huset kan nås ovanifrån via en brant, slingrande trappa där revben från stora valar utgör ledstänger och valv.
Allt är väderbitet och fallfärdigt men fortfarande dekorerat med prydnader från den tid då Tom Johnston och hans fru bodde där. Lite spöklikt men fantasieggande.

Språksvårigheter.

Fransmän är i allmänhet illa omtyckta av andra seglare. När man berättar episoder om någon som burit sig illa åt handlar det vanligtvis om fransmän. När vi ankrade i Marigot och Allen går upp i fören för att släppa ner ankaret kommer en kvinna ut ur kajutan på båten alldeles framför honom. Hon drar ner bikinitrosan, hänger baken över relingen och kissar, torkar sig på en bit papper som hon sedan slänger i sjön alldeles framför hans ögon.
Vid yachtklubben i Puerto Azul, Venezuela var alla utlänningar välkomna att förtöja vid bryggan och mot en ringa betalning nyttja deras service. Poolerna var underbara och vi använde dem varje dag tills två franska familjer tvättade sina kläder i en av poolerna och lät ungarna bajsa på gräsmattan. Så var det slut på det roliga.
Vi träffade emellertid Yvonne och Marco från Versailles som ville kompissegla med oss till Bahamas eftersom vi kände vattnen däromkring. De var underbart trevliga, bjöd på fantastiska fyra-rätters-middagar lagade på ett litet gasolkök och underhöll oss med seglarhistorier. Problemet var språk! Vi kan ingen franska men Yvonne kunde engelska, men det kunde däremot inte Marco. Men Marco talade bra spanska och det kunde Allen , men inte vi andra tillräckligt för att föra en meningsfull konversation. Marco och jag kom dock på att vi båda kunde skaplig tyska som de övriga tyvärr inte förstod.
Konversationen runt det middagsbordet var verkligen komplicerad men rolig.

Valfångst.

Öbefolkningen i Caribbean är beroende av havet för sin existens.
Valfångst är en liten del men om man tänker på den stora mängd kött som det ger varje gång är det viktigt. Valköttet distribueras bland befolkningen och säljs också i affärerna. Den vanligaste valarten som man harpunerar är short-finned-pilot-whale eller blackfish, som den också kallas, och mellan tre och fyrahundra valar per år stryker med.
Valfångst är viktigt i Dominica, St. Lucia, Beguia och St. Vincent.
I Bequia jagar man också Humpback whales vilka är betydligt större än pilot-whales. Man harpunerar ca. fyra av dessa per år från en mängd som beräknas uppgå till ca. 10000 valar som årligen passerar. Under de senaste åren har antalet båtar reducerats till en enda. En respekterad valfångare har lärt sig konsten från de äldre i familjen och förväntas fortsätta traditionen och lära upp sina söner.
Valfångst är en mycket omdiskuterad fråga runt om i världen med framför allt Japan, Norge och Island å ena sidan och världens engagerade valjaktsmotståndare å den andra. The International Whaling Commission försöker stå i mitten av denna strid och lyssna till alla argument.
Valfångarna menar att Commissionens uppgift är att försäkra alla om att vi fortsätter att ha tillgång till valkött. Det obetydliga antal valar som dödas i Caribbean representerar inte något hot för valmängden i världen. I områden där befolkningen har varit beroende av havet i årtusenden är den begränsade fångsten ovärderlig för individer, familjer och samhället som sådant.
Motståndarna hävdar att det inte borde finns utrymme i dagens samhälle för en organisation som förespråkar valfångst. Man hävdar också att valarna är mer värdefulla levande än döda eftersom de lockar turister till öarna. Ett exempel från Dominican Republic (ej att förväxla med Dominica) visar att under den 60-dagars period när hump-back valarna vandrar inbringade detta många tusen dollar från åskådare från andra länder.
Jag känner igen mycket av resonemanget från Hoopa Indian reservation fast där gällde det laxen i älvarna och vattenregleringar. Den stora skillnaden är att hoopaindianerna främsta inkomstkälla är socialbidrag och laxfisket en tradition som hålls vid liv av kulturella skäl medan Caribbeans öbefolkning lever i självständiga stater utan bidrag från annat håll.

När man växer upp i ett klimat där tom. potatisblasten fryser ibland på sommaren är det fascinerande att studera växtlivet i tropiska och subtropiska områden.
Weed Women , fyller fortfarande en viktig uppgift på öarna och kurerar det mesta med växter .
Tea av passionsblomma sk. pap wine , sägs bota högt blodtryck. Matsmältningsproblem och väderspänningar kureras med saften eller te av sour sop och tro mig, det är surt! Te gjort på eucalyptus blad hjälper mot förkylning och feber och "smeten" inuti aloe-blad hjälper också både mot förkylning , brännskador, rynkor, torr hud och insektsbett. Vi hade alltid en liten planta i en kruka ombord.
Sweet weed tillhör ginstsläktet och renar kroppen vid förgiftningar, gully root (petiveria alliacea) lindrar insektssting och sätter också i gång värkarbetet hos barnaföderskor. Tantan eller tamarind har långa frökapslar och runt varje frö finns en syrlig, köttig massa som barnen äter som godis och som också lindrar törst.

Grenada "The Island of Spice" kultiverar mer kryddväxter per kvadratmeter än någon annan plats på jorden.
Muskot och muskotblomma kommer från trädet, Myrristica fragrans. Det blir ca. 12 meter högt, bär frukt efter sex till sju år och fortsätter så i 40 år. Den nötlika frukten är stor som en aprikos med fruktkött runt en kärna som är själva nöten. Grenada producerar 1/3 av all muskot i världen. Så viktig är denna krydda att den tom. är avbildad i landets flagga.
Muskot har en lång tradition i folkmedicinen. Den kurerar matsmältningsproblem, leversjukdomar och hudutslag. Man gör sylt, likör och sirap av frukten och använder skalet till bränsle, grus och jordförbättrare. Oljan används dels som krydda men ingår också i massageoljor mot reumatism och i Vicks vapo-rub.
På 1600-talet trodde man att om man svalde en hel muskotnöt, malde den till pulver när den kom ut igen och blandade detta pulver i en kvinnas vin eller öl så blev hon följsam och lydig.
Muskotolja var också den tidens Viagra men måste appliceras utvändigt genom massage.
Alla som fick en muskotnöt på nyårsdagen och bar den i fickan hela året skyddades från benbrott, hemorroids, scharlakansfeber och mjältsjuka.
Kanel kommer från innerbarken på kanelträdet och kryddnejlika är de torkade blommorna från trädet Eugenia aromatica, samma familj som myrten.

Boat Boys

Vi färdas omkring som sniglar med huset på ryggen. Alla våra ägodelar finns inom några meters räckhåll. Vi betalat ingen hyra, skatt, räntor, amorteringar. Inga räkningar ligger och väntar. Allen har förtidspension som räcker utmärkt för oss båda . Våra regelbundna utgifter består av diesel till båten, färskvatten, mat och tvätt. Vi har också en sjukförsäkring utifall att....
Båtens namn Leonidas, syftar på en kung från Sparta och vi skojar om att vårt liv är mycket spartanskt men vi känner oss egentligen väldigt rika.
Bland befolkningen på öarna betraktas båtfolket som en inkomstkälla och "boat boys" är vanliga. På ön Dominica te.x. kommer de oss tillmötes långt ut till havs i sina små, rankiga kanoter:
"Hi, Skip, my name is Alex, I like to help you" .
Om man accepterar hänger man ett rep över relingen och ger Alex lift tillbaka.
Om man inte hyr en Boat-boy blir man ständigt tillfrågad av massor av pojkar som paddlar eller simmar runt båten sedan man ankrat. Så snart man tar jollen i land finns de på stranden och erbjuder sina tjänster alltifrån att ta hand om soporna, borsta botten på båten, vakta jollen, handla, skaffa taxi, vara guide....
Reglerna bland pojkarna är strikta, när en kapten "anställt" en pojke är det ingen som besvärar en längre. Grabbarna vet också att båtfolket håller kontakt via radio och rekommenderar en pojke som är pålitlig och trevlig till sina seglarvänner som är på väg till ön. Pojkar som skadar ryktet genom att vara oärliga får stryk av de andra.
Jag gav pengar till Alex för frukt och grönsaker och han kom tillbaka med de allra bästa limefrukterna, mangos, yams, papayas, bread fruit som han hämtat i djungeln eller från sin mammas odlingar. Vi bestämde ett pris och pengarna som blev över fick han behålla. Hans mamma eller moster tvättade våra kläder mot betalning, hans farbror, som var fiskare, snickare och taxiägare körde oss till en kusin som skördade kokosnötter och vi fick lära oss hur man gör copra.
Dominica är en rik ö när det gäller mat; havet är fullt med fisk och även valfångst förekommer. Alla har höns som som springer omkring överallt. Klimatet är tropiskt och träden dignar av ätbart så ingen svälter men det finns få tillfällen att tjäna pengar. Pojkarna lär sig att uppföra sig väl, vara artiga och duktiga och att det lönar sig.

Dagboksanteckningar.

Livet ombord en båt skiljer sig egentligen inte mycket från "landkrabbors" liv om man är pensionär, förstås. Den största skillnaden är, att om man inte gillar utsikten från vardagsrummet kan man enkelt dra upp ankaret och flytta någon annanstans. Tittade tillbaka i min dagbok och så här kan några vanliga dagar se ut:

30/5, fredag. Vandrade upp till Fort Napoleon tillsammans med Jack, Phyllis, Teo och Pat. Växlade pengar, hittade inga batterier till kameran, vindsurfade en stund på eftermiddagen, hade alla här på drink på kvällen, lagade en god kycklingmiddag.

31/5, lördag. Gick upp till högsta toppen tillsammans med Teo och Pat, åt medhavd lunch däruppe. Draggade när vi kom tillbaka och fick ankra om.
Drink ombord "Vita". Jack och Phyllis firar 48-årig bröllopsdag i morgon så det blir knyt kalas ombord "Oriental Lady"

1/6, söndag. Blöt jolletur med Teo och Pat till en vacker vik på andra sidan. Snorklade och åt sedan lunch på stranden. Lagade mat inför kvällen. Trevligt kalas ombord "Oriental Lady". Förutom Ron och Sue var det "Leonidas", "Vita", "Amy" och "Susanne".
Bestämde oss för att segla till Dominica nästa dag.

--------------------------------------------------------------------------

Inte allas båtliv är så lugnt och stilla:

Bill och Simonne var på väg över Stilla havet när de, ca. 300 mil väst om Costa Rica, träffade på en grupp Pilot Whales. Valarna var först inte alls intresserade av båten men av någon underlig anledning attackerade de plötsligt och efter en kort stund började båten sjunka. De fick snabbt livbåten i sjön och tillsammans med hunden, en liten tax, såg de sitt hem försvinna i djupet. De hade 9 konservburkar, två burkar med kex, en halv burk jordnötsmör och 45 liter vatten samt en "reverse osmosis" pump som omvandlar saltvatten till något drickbart.
En timmes pumpande gav dem tillräckligt mycket dricksvatten för en dag och resten av tiden gick åt till att försöka fånga fisk. Livbåten var bara 1.8 m lång så de turades om att sträcka ut sig raklånga och de tillbringade 66 dygn på detta sätt innan de blev räddade. Jag frågade Bill om de någonsin talade om att äta upp hunden men det förnekade han bestämt. Som bantningskur var det effektivt men äktenskapet klarade inte strapatserna. När Bill insisterade på att skaffa en ny båt och ge sig av igen tackade Simonne för sig.

Giftemål.

Returbiljetten till Sverige gick ut oktober men då hade vi för länge sedan beslutat att fortsätta leva tillsammans. Om man tillbringar alla dygnets timmar tillsammans på en liten båt tar det inte lång tid förrän man vet om det kommer att fungera eller inte. Vi kom mycket bra överens, arbetade bra tillsammans, hade samma sorts humor och grundläggande värderingar. Dessutom älskade vi varandra.

Efter hösten och vintern i Venezuela seglade vi snabbt tillbaka till Florida, dels för att installera en ny dieselmotor men också för att resa till Sverige och träffa min familj. Jag hade fortfarande en del möbler och prylar magasinerade men sparade bara det allra viktigaste vilket fick plats i två pappkartonger. Två pappkartonger plus en sjömanssäck med kläder var allt som var värt att behålla från ett 45-årigt liv.

Efter att ha introducerat Allen i min familj var det dags för mig att möta hans föräldrar och dottern som till stor del rådde för att vi träffats. Vi köpte en "disposa- car" , en gammal VW buss , lastade in de två kattorna och styrde kosan mot Californien.
Egentligen hade vi inte tänkt gifta oss men immigrationsmyndigheterna gör det komplicerat att leva här som utlänning om man vill vara laglydig. Mitt visa måste förnyas var tredje månad vilket innebär långa köer och ifyllande av blanketter vid någon "port of entry". Ett giftemål skulle förenkla den saken trodde vi.
Las Vegas passade alldeles utmärkt. Flera miljoner människor har gift sig i Vegas så det fick duga till oss också. Goda vänner från San Diego mötte oss där och efter vigseln reste vi alla fyra till Zion National park , Utah där vi tillbringade en honey-week tillsammans, vi i folkvagnsbussen tillsammans med två kattor och kompisarna som bodde i tält.

Kärlek.

Kärlek är inte bara en känsla, det är likaså någonting som man gör. Om man för en tid slutar att känna något, måste man fortsätta att göra kärlek och troligtvis kommer känslan också tillbaka. Men om man låter bli att göra något kommer känslan att försvinna och man kan aldrig få den tillbaka.

Att älska är att ta en stor risk.
Att älska är att sänka sin sköld och släppa in någon annan och omfamna denne med fel och brister.
Att älska är att innefatta någon annan i det man prioriterar högst.
Att älska är att växa.

Den kärlek man investerar i andra återbetalas för resten av livet. Detta gäller särskilt make och barn men i vidare bemärkelse också ens kamrater och grannar . Nu kan jag se tillbaka på min livsportfölj och förstå att om man investerar ödmjukt och klokt blir återbetalningen mer än nog att leva på.

Böcker.

Silver Gate Yachtclub i San Diego , 1952, hade några medlemmar som var vad man kallar "live-aboards". De ägde inga hem på land utan bodde ombord på sina båtar vid klubbens bryggor, arbetade och sparade pengar för att en dag kunna infria drömmen om att segla iväg till världens ände.
Yachtklubbar är ofta lite snobbiga så bara på skoj bildade dessa liveaboards en egen klubb där alla titulerades commodore och man knåpade ihop en flagga. När ett par av familjerna seglade iväg satte man upp deras brev på klubbens anslagstavla, kallade breven för bulletiner och klubben för Seven Seas Cruising Association, SSCA.
För att bli medlem måste man bli rekommenderad av två commodores och ha båten som sitt enda hem. Vi var medlemmar under vår seglartid och träffade på så vis många likasinnade. När man såg den röda flaggan med vapnet på någon båt var man alltid välkommen och kände genast samhörighet. Klubben har sedan dess ändrat på många regler och man behöver inte längre leva fulltid på sitt skepp och man har numera över tiotusen medlemmar. Varje månad publicerar man en tidning bestående av brev som fortfarande skickas in av medlemmarna.

Man har mycket tid ombord på en båt. Långa passager när man kan sjunga för den stackars katten eller läsa. Böcker tar emellertid upp mycket plats och man har inte utrymme att spara dem. I stället finns det många fungerande bytessystem. Varje tvättinrättning har en hylla där man "tar en och lämnar en".
Någon annonserar över radion att det blir Happy Hour på stranden kl. 4, medtag drinkar (BYOB= bring your own booze) , böcker och sax om ni vill ha håret klippt och så kommer man tillbaka hem glad till sinnes, snygg i håret och med alldeles för många böcker.
Några skriver egna böcker om sina äventyr på haven, alltifrån Slocum som seglade jorden runt mellan 1895 och 1898 ombord sin 37-fot sloop Spray till "Sailing for Dummies ".

En av våra klubbmedlemmar gjorde ett mycket djupt intryck på oss alla och jag tänkte först berätta om Peter Tangvalds liv under ett påhittat namn till jag fann att han mycket avslöjande berättade själv i sin autobiografi ,"At Any Cost" om nästan alla sorger och bedrövelser.

"Den som lever uten litt galskap, er ikke så klok som han tror".

Per, eller Peter som han oftast kallades, byggde tillsammans med sin hustru Lydia en 49 fot lång träbåt , L'Artemis de Pytheas" och startade sin jordenruntsegling från French Guiana. Sonen Thomas föddes ute till havs under en svår storm och de hade senare svårigheter att få ett pass för honom eftersom han inte var född i något speciellt land. Någonstans i Kinesiska Sjön blev de senare bordade av pirater och när Lydia kom upp med ett gevär blev hon omedelbart skjuten. Peter lämnades med en död hustru och en treårig son och vände tillbaka till Kina. Där träffade han senare Ann som seglade med honom, födde en dotter ombord, träffades i huvudet av bommen när hon hängde tvätt och drunknade. 1987, när Peter var 63 år seglade han , fortfarande utan motor, tillsammans med sin nu sjätte fru, 19 åriga Florence och tre barn, alla födda ombord. Fyra år senare när Florence och det yngsta barnet är i USA går L'Artemis på grund utanför Bonaire och Peter och dottern drunknar, sonen Thomas tar sig i land på en windsurfbräda .

Hemskare än Gröna Lund.

En halvtimmes promenad från Gustavia tog oss ut till St. Barths flygplats som, tillsammans med Culebra och Saba, är den mest pirriga jag sett.
Jag har själv "rattat" både Cessna och Super Cub och skulle aldrig ens försöka landa där.
Bara en handfull flygbolag har tillstånd att landa , dock aldrig efter mörkrets inbrott och enbart med plan som tar färre än 20 passagerare.
Det finns många skräckhistorier och en som vi hörde var om planet som gick lite för lågt över vattnet och hakade i landningsstället i ett windsurfsegel. Seglaren hoppade av men planet fortsatte och landade utan missöde i St. Maarten.

Planen kommer in över en bergkam med en väg på krönet och är man uppe på vägen så duckar man, så lågt går de. Start och landningsbanan slutar rätt ut i havet på andra sidan och det finns varningsskyltar på St. Jeans Beach som uppmanar att inte solbada precis där.

Berits 50 franc.

Gustavia är den enda plats där det fortfarande finns synbara lämningar från svensktiden på St. Barths. Wall House och den svenska klockstapeln, som en gång hörde ihop med den Luterska kyrkan, är de bäst bevarade byggnaderna. Många andra förstördes av en orkan och brand 1850 och byggdes aldrig upp igen.
1988 var Wall House bara en ruin; fönsterlösa stenväggar och inget tak.
En entusiastisk grupp historieintresserade öbor hade låtit prägla ett minnesmynt med 50 franc på ena sidan och 50 kronor på den andra. Detta sålde man för att samla ihop pengar för att restaurera Wall House och göra det till ett museum. Med tanke på hur nedfallen byggnaden var hade jag mina tvivel men som en god patriot köpte jag ända ett mynt.

Döm om min förvåning.

Före


Efter renovering
När jag 18 år senare kom tillbaka och fann att den gamla ruinen nu verkligen förvandlats till ett museum som innehåller den största samlingen av sociologiska, etniska, ekonomiska och historiska data om ön.

Svensk slavhandel.

Under 1600-talet konkurrerade Sverige och Danmark om makten i norr och båda länderna etablerade handelskolonier på Afrikas västkust för att bedriva slavhandel.
När Sverige förlorade den nordamerikanska kolonin New Sweden till Holland försvann möjligheterna att sälja slavarna och handeln upphörde 1655.
När Gustav III blev kung 1771 ville han ånyo etablera Sverige som en stormakt och köpte därför Saint-Barthélemy av Frankrike 1785. Ön var fattig och torr och det producerades bara bomull och salt där. Det fanns inte heller färskt vatten utan det måste importeras från andra öar. En stor del av ön var enbart sten och det fanns inga vägar.
Det verkade som en dålig affär tills man beslutade att göra ön till centrum för slavhandel och bildade West India Company . Kungen fick en fjärdedel av vinsten trots att han bara ägde 10% av aktierna och resten delades av övriga aktieägare. Nya lagar etablerades så att alla som sålde slavar på ST. Barths var befriade från skatt medan de som transporterade sina inköpta slavar till andra länder betalade en utskippningsavgift. Handeln var mycket lukrativ tills motståndet växte sig starkt i England och man där bestämde sig för att avskaffa slavhandel. Trycket på Sverige att också upphöra med handeln blev alltför stort och affärerna gick inte heller så bra längre när kunderna försvann.
1788 skrev Gustav III till the English Committeé for Abolition of Slavery att ingen i Sverige hade deltagit i slavhandel att att han, kungen, skulle göra allt som stod i hans makt för att förhindra något sådant.
De svenskägda slavarna frigavs emellertid inte förrän 1845 och det går att läsa mera här

endunkelhistoria.

Saint-Barthélemy.

Saint-Barthélemy har närmare 7000 invånare och till skillnad från de andra öarna i Caribbean är de flesta här vita.
Det var Frankrike som först officiellt lade beslag på ön 1648 men man sålde den till Sverige 1785 och svenske kungen Oskar II sålde sedan ön tillbaka till Frankrike 1878.

Man kan fortfarande se minnen från svensktiden i namn som Kungsgatan och Storgatan. Öns "riksvapen" har de tre kronorna och huvudstaden heter Gustavia. Språket är franska och bröd, ost, paté och vin är gudomligt franskt. Eftersom det är en duty-free hamn har Dior, Hermes, Gucci, Cartier och många andra urdyra märkes- butiker här och hela staden är nu. mycket "chic" jämfört med hur det var tidigare.

Kapten A. hade sin "Republiken Jamtland" T-shirt på sig när vi vandrade omkring och letade en låssmed. Våra kunskaper i franska är synnerligen otillfredsställande så låssmeden bad om översättningshjälp av sin granne vespa-uthyraren. Vid anblicken av skjortan började denne prata flytande svenska. Det visade sig att, Andrew som han hette, lämnade Sverige tillsammans med fransk pappa och svensk mamma i en gammal rostig stålbåt 1975 och spolades i land efter en dramatisk överfart. De "gamla" St. Barths-borna , som Andrew te.x., tycker att ön börjat bli lite för yuppie-betonad, som en fransk medelhavs-badort ungefär.

Energi.

Även om livet ombord är spartanskt och vinden för det mesta driver oss fram behövs det andra energikällor också.
När man går in och ut i hamn och det är trångt med andra båtar runtomkring är det praktiskt och säkert att ha en pålitlig, stark motor. Förutom att vi kan förflytta oss laddar den också batterier till belysning, radio och TV. Vi hade dessutom en liten frysbox och en microvågsugn som slukar el. när den är i gång.
Alla dessa hjälpmedel drivs direkt från 12 voltssystemet på båten men för micron behövs en inverter (omvandlare) till 110 volt under de få minuter som den används. Till spisen och ugnen använde vi gasol och ugnen var så liten att när det var dags för julkalkon fick jag ta måttbandet med till affären.
Det är inte roligt att behöva köra motorn bara för att få el-ström så på "taket" hade vi alltid en solpanel som i stort sett klarade av att driva frysen. Passadvinden blåser ständigt så vi hade också två vindgeneratorer, en permanent uppsatt och en som hissades upp i masten när vi ankrat. De kallas för windbuggers och ser ut som nosen på ett propellerplan och snurrade både dag och natt.
Seglarfolket var långt före landkrabborna när det gäller alternativa energikällor eftersom behovet där var mer akut.

Mer om orkaner.

Orkaner bildas över tropiska vatten utanför Afrikas kuster, nära ekvatorn, där vattentemperaturen är minst 27 grader C. På andra ställen kallas samma väderfenomen tyfoner eller cykloner.
I början är det oftast ett åskväder som förflyttas sig över det varma havet och ökar i styrka. Vinden rör sig i en virvel motsols och i mitten, ögat, är det alltid lågtryck.
Man kallar det för storm när vindstyrkan överstiger 17 meter/sek och orkan när vindhastigheten ökar till 33 m/s. På några ställen finns vad man kallar Hurricane holes, platser i relativt lä där man kan söka skydd. Det är inte vinden så mycket som vattnet som är problemet. Höga vågor kastar omkring båten och rycker upp ankaret .
Man går in så nära land som man kan och sätter ut sina ankare åt både norr och söder. Man drar också linor i land, om man kan, och knyter fast i rötter och mangroves. Får man vara relativt ensam på detta ställe går det i allmänhet bra men andra båtar är det största problemet. Det finns företag som hyr ut båtar, Moorings och Sunsail te.x., och de ankrar sina båtar så gott det går men har inte folk att bemanna dem alla. De har dessutom försäkringar som täcker deras skador. När orkanen anländer blåset det som bara attan och man kan inte vistas ute på däck och knappt höra vad den andre skriker. Det är så intensivt att man inte ens har tid att vara rädd bara lyssna och undra om rep och kedjor ska hålla.
När så ögat kommer blir det TYST och stilla och det är då som man måste upp och inspektera alla förtöjningar. Ta hem på allt som gett med sig, kolla att alla rep håller och vara beredd på att om en stund blir det lika intensiv blåst igen men från andra hållet. De båtar som inte har besättning ombord missar detta och när vinden ökar igen kommer dessa båtar drivande genom ankringsplatsen och skadar andra och rycker loss deras ankare. Man ser drivor av båtar staplade på stränderna efter en riktig orkan.
"Före min tid" var Leonidas i ST. Thomas när Hurricane Klaus drabbade området. Hamnen vid Charlotte Amalie är ganska skyddad och det mesta skulle nog ha gått bra om inte ett kryssningsfartyg beslutat sig för att gå in till bryggan därför att passagerarna började bli sjösjuka. Ett stort fartyg klarar sig bäst ute på djupt vatten men det blir ju obekvämt gungigt. Fartygets sidomotorer var inte kraftiga nog att svänga båten 90 grader mot vinden och hela fartyget drev sidledes genom ankringsplatsen och krossade mer än 50 båtar.

Orkansäsongen.

June too soon... July stand by... August a must....September to remember....October it's over.

Orkansäsongen börjar officiellt den första juni och varar till första november. Det blir i allmänhet inte kritiskt förrän i slutet av augusti men det är viktigt att följa väderleksrapporterna varje dag. Söder om tionde latituden är man relativt säker så det innebar att de måste snabba på och ta sig till Venezuela, helst före augusti. Att segla från den ena ön till den andra var lättsamt, de flesta överfarter klarade man på en dag.

Några av öarna tillhör Frankrike, andra Holland och några är självständiga. För varje ny ö måste man klarera med tull, immigration och ibland polis. Man betalar för ett inresetillstånd och många gånger måste man också meddelar när man lämnar ön och få klartecken. Vissa länder, som tex. Dominikanska Republiken, Haiti och Kuba tillåter inte att man seglar fritt, man får tillstånd bara till vissa ankringsplatser. Alla de övriga länderna är lättsammare; båtturisterna är en givande inkomstkälla och många tjänstemän vill gärna ha en extraslant i egen ficka. .
Valutan var också olika på den tiden men nu är det ju euro som gäller på de franska öarna och på de holländska tar man också gärna dollar. De självständiga små öarna använder Eastern Caribbean dollars (EC dollar) som är värdelösa på alla andra ställen. De har också devalverat så många gånger att det var bara av ren vänlighet som banken i Antigua i somras växlade in sedlar som var tjugo år gamla.
Förutom valutan måste man också hålla reda på vilka flaggor som används. Varje land man besöker har sin egen flagga som man av artighet hissar i riggen på styrbordssidan. Ska man vara alldeles korrekt ska man också innan man har checkat in hos tullen, ha en gul flagga hissad.

Historiskt.

Under Nordamerikanska frihetskriget hade Danska Västindien stränga order från Köpenhamn att hålla sig neutrala. Det gjorde man också fast spritsmugglingen florerade ändå. I slutet av 1776 lämnade ett Yankee skepp Frederiksted på St.Croix efter att ha fyllt på förråden. När man kom ut till sjöss hissades den nya amerikanska flaggan och besättningen sköt salut.
Någon i Fort Frederik struntade fullständigt i regeln om neutralitet och avfyrade en salut tillbaka. Frederiksted hävdar stolt att detta var den första utländska saluten till Stars and Stripes.

Har man sett en våg har man sett dem alla.

Always keep the land in sight and never, never sail at night.

Den regeln håller inte alltid tyvärr. En liten segelbåt, fullastad med mat och prylar gör ca. 5 knop och ibland är det långt mellan öarna.
Även om det är en härlig känsla att föras fram av vinden och uppleva oändligheten när man inte ser land någonstans är det ändå ankringsplatserna som är de bästa.
Det uppstår en fantastisk samhörighet mellan de människor som lever på sina båtar. Alla umgås på förnamnsbasis och med båtnamnet som efternamn. Possitioner i samhället från det tidigare livet kommer sällan upp, om det inte kommer till nytta när det gäller att laga motorer, radio, tänder, klippa hår eller laga segel . Jag minns en tandläkare från Danmark som installerat en stol i förpiken så att han finansierade sitt segelliv med att laga tänder i olika hamnar.
Kommunikation via amatörradio är mycket viktig. Vissa tider och vissa frekvenser följs regelbundet och så lär man sig vart de bästa priserna finns, vart det finns tvättmaskiner eller en pålitlig taxichaufför, vilken tulltjänsteman som vill ha betalt under bordet och vilket väder man kan vänta sig. Numera har alla datorer ombord och man tar också med sin laptop iland till ett café som mot en ringa slant låter kunder koppla upp och ringa via skype eller kolla e-mail.
Vi hade ett konto hos Virgin Islands Radio dit anhöriga kunde ringa om det var viktigt att omedelbart komma i kontakt med oss. Varje morgon klockan åtta läste de upp namnen på de båtar som hade samtal att vänta. Samtal via radio kan avlyssnas av alla och då var det en fördel ibland att kunna svenska som inte så många förstår.
Det blåser en ständig passadwind i Caribbean, alltid från öst till väst och vissa passager man måste göra är rakt emot vinden. Då är det i allmänhet bäst att förflytta sig på natten när vinden mojnat något och man turas om att stå till rors. Vi hade en pålitlig autopilot men någon måste ständigt hålla utkik efter andra båtar. Även om en segelbåt har förkörsrätt när det gäller motordrivna fartyg hävdar man inte denna rätt gentemot kryssningsfartyg och oljetankers.
"Di" ombord på Sugarbaby somnade på sin vakt och hörde inte oljetankern som kom rakt emot dem. Stora delar av riggen, överbyggnaden på styrbordssidan och livlinan blev hängande på tankern som inte ens saktade farten. Det var tankerns bogvåg som räddade dem och skyfflade dem åt sidan så pass att de för egen maskin kunde ta sig tlll St. Maarten för reparation.

och inte visste dom var dom var..

Numera finns pålitliga GPS system, tillgängliga för allmänheten, som kan ange din position till gissningsvis vilken kvadratmeter som helst på jordytan. Då, i slutet på 80-talet, fanns inte denna teknik och man måste lita på solen , stjärnorna och ett ganska ineffektivt satellit system. En mörk molnig natt kan det därför hända att man måste "dreja bi" och vänta på soluppgången för att se var man är. Bahamas är ett område som består av grunda sandbankar och låga öar där man ofta också är beroende av tidvattnet för att inte gå på grund.
Denna speciella natt gick passagen över Golfströmmen relativt smärtfritt men eftersom man aldrig riktigt vet hur stark strömmen är från gång till gång, eller vindens inverkan på avdriften, var det nödvändigt att vänta några timmar på soluppgången. Just som det började ljusna hördes flygplansbuller i fjärran. Det var ett litet plan, det hördes, och det kom stadigt närmare. Vi väntade oss att det skulle passera men i stället började man cirkla över vårt område och ljus tändes plötsligt från en båt några hundra meter bort. Stora balar kastades ut från planet och landade i vattnet runt omkring den lilla, snabba motorbåten som vi tidigare inte sett. Vi startade vår motor och i hopp om att inte höras puttrade vi sakta och försiktigt, utan ljus, iväg därifrån.

Att komma överens.

Man lär känna varandra fort när man lever på en liten båt tillsammans. Genomsnittsfamiljen i USA tillbringar 2.5 vaken timme tillsammans varje dag, något mer på helgerna. På en båt är man alltid tillsammans hela tiden vare sig man vill eller inte. Det finns exempel där någon har hoppat överbord men för det mesta blir man tvingad att hantera problem här och nu eftersom man inte kan gå och gömma sig.
Det är mångas dröm att segla omkring i världen, ibland till och med jorden runt. Det är drömmen om den absoluta friheten, utmaningen att klara sig själv och att uppleva något nytt och spännande. Män har nog den drömmen mer än kvinnor och många kvinnor "följer med för hans skull". Många gånger varar det inte så länge och flera av dessa drömmar slutar på Virgin Islands. Det finns ett otal alldeles utmärkta båtar till salu där, till bra pris.
Vem som ska vara kapten ombord och bestämma kan ibland vara en stötesten. Segling är samarbete men också tillit till den andres bedömningar, man är ju varandras enda livförsäkring. "Al och Rita" turades om att vara kapten varannan vecka och "Sue och Bob" delade upp sysslorna så att han var ansvarig för allt som skulle gå upp och hon för allt som skulle tas ner.
Det mesta av sysslorna blir rutin och det är roligt att få det att flyta utan gap och skrik. De kaptener som vrålar värst är de som är osäkra när det kärvar till sig, särskilt när det gäller att gå in till en brygga eller ankra. Att sitta i sin egen båt med ett ankare som håller och titta på andra som försöker åstadkomma samma sak mycket underhållande.

Vatten.

Det sägs att Columbus själv gav namn åt den "feta ön", Virgin Gorda eftersom formen påminner om en saggande kropp med stor mage. De svenska vattnen inbjuder inte till snorkling så det var hon inte särskilt duktig på. Han tog henne till The Baths på södra delen av ön, där det finns en samling ofantliga stenblock både under vattnet och på den vita sandstranden. De fascinerande, gigantiska formationerna och undervattensgrottorna lockade till långa simturer och hon vande sig snabbt vid att paddla omkring i det varma, kristallklara vattnet. Att dyka och simma blev därefter en del av vardagen både för att hålla sig ren och skaffa mat. . De fiskade sällan med agn utan dök med harpungevär och sköt den fisk eller hummer som de ville ha till middag. På så sätt vet man alltid i förväg vad man får och kan undvika fiskar som man tror har ciguatera. Ciguatera är en förgiftningssjukdom som man får genom att äta vissa rovfiskar från tropiska vatten, oftast amberjacks och barracuda som livnär sig på småfisk från korallreven. Det finns inget enkelt system att testa fisken och oftast blir man sjuk inom 6 timmar. Illamående, yrsel, huvudvärk och kramper är de första symtomen och det är viktigt att få läkarhjälp. Oftast tillfrisknar man efter några dagar men symptomerna kan återkomma om man senare dricker alkohol och några människor dör varje år av denna förgiftning. På en liten segelbåt har man inte så mycket plats för färskvatten. Tanken rymmer 30 gallons och lika mycket till förvarades i dunkar lite varstans ombord. Det finns tvål och shampoo som löddrar alldeles utmärkt i saltvatten så man badar, tvättar håret och diskar i havet och använder bara färskvatten till att skölja bort saltet med. All tvätt fraktas i land och vissa öar har tvättstugor med betalmaskiner medan andra har "tvättgummor" som tar hand om smutskläderna.

Jungfruöarna.

Virgin Islands (Jungfruöarna) har en dramatisk och våldsam historia. Numera delas de av USA ( St. Thomas, St. Croix, St. John) och England ( Tortola, Virgin Gorda, Anegada) men dessförinnan har de periodvis också tillhört Spanien, Holland, Frankrike och Danmark. När Columbus anlände beboddes öarna av Arawak indianer som senare fördrevs av Carib indianer. Caribs hade också rykte om sig att vara kanibaler. Efter en synnerligen stormig och tragisk överfart anlände 91 överlevande danska och norska kolonister till St. Thomas den 23 maj 1672. I tacksamhet mot kung Christian V gav de staden namn efter hans hustru, drottning Charlotte Amalie. Ett år senare anlände det första slavskeppet och en omfattande handel började. Socker, rom, bomull och indigo skeppades till Englands nordamerikanska kolonier, rom och förädlade varor skickades sedan till Nordvästafrika där de tomma skeppen fylldes med slavar. Denna handel pågick till i början av 1800-talet då först England och sedan Danmark avskaffade slavhandeln och frigav slavarna. Betsocker hade då blivit mer ekonomiskt att framställa än rörsockret. 1917 sålde Danmark sina öar till USA och de är fortfarande "tax-free" zoner. Svensk Absolut kostade tre dollar litern och inhemsk rom från ST. Croix gick att köpa för lite mer än en dollar. Pirater härjar inte längre runt öarna men barer och hotell har namn som , Sir Frances Drake, Captain Kidd, Blackbeard. Biltrafiken på vänster sida av de smala, dåliga vägarna är numera farligare än pirater. Olika kryssningsfartyg anländer varje dag och Charlotte Amalie kryllar av turister medan däremot de Brittiska öarna är betydligt lugnare och trevligare

Virgin Islands.

Han hade den uppblåsbara jollen en bit därifrån och han bar hennes enda bagage, en sjömanssäck, ner till stranden. Säcken hade hon fått av sin son, därhemma i Sverige, med orden "Lycka till, Mamma" och där fanns allt hon skulle klara sig med det närmaste halvåret.
Båten var en sloop, tio och en halv meter lång, samma storlek och rigg som den båt hon seglat så mycket tidigare men som de sålde vid skilsmässan. Båtens namn var Leonidas, ovanligt för en båt som oftast är en "hon " men han sa att hans historieintresse hade fått honom att fastna för denne spartankung som kämpade och vann trots att han var i underläge.
Ankringsbukten hette Honemoon Bay och det fanns ca. 10 båtar till där, bl.a hans vänner P. och D. som bjöd på drinkar, videofilmade och retades med honom. De sa att han åtminstone skulle ha bilder att titta på om hon gav upp och försvann redan nästa dag. Under de sista tre jobbiga åren i Sverige, när hon arbetade 14 timmar om dagen och ändå inte kunde betala lånet på huset eller ta ut egen lön brukade hon säga : "Någon gång i livet ska jag segla i varma vatten och ha massor av tid" Dottern som planerade sin resa till San Francisco tröttnade på tomma hot och kom hem med en amerikansk seglartidning med en attraktiv annons. "Single-handed foury-niner wants company to sail from St. Thomas to Venezuela" Han svarade omedelbart på brevet hon skickade, de skrev fler brev , talades vid i telefon några gånger och bestämde sig för att försöka. Han berättade också att det var hans egen dotter som satt in annonsen eftersom hon inte ville att hennes pappa skulle vara ensam.
De tillbringade den första veckan med att segla till alla de öar som var nära, pratade, snorklade och försökte lära känna varandra. Efter en vecka började de bunkra mat för de närmaste tre månaderna. Hon, som tidigare bara varit till sjöss i mindre än en vecka sammanhängande, greps lite av panik, men han, som levt ombord i 10 år, lugnade henne med att det finns affärer på många av öarna dit de skulle och havet är fullt med fisk och hummer. Hans femtioårsdag tillbringade de på St. Johns och vandrade i en timme över ön till Coral Beach där man kunde köpa kall öl.

Om man ska berätta glimtar från sitt liv kan man lika gärna börja någonstans på mitten.

Den 13 april 1986.

Där satt hon på flygplatsen i Miami tidigt på morgonen, klockan var nog inte mer än fem. Hon var plötsligt jätterädd. Tänk om han var en riktig skitstövel? Hittills hade allt gått så fort att hon inte haft tid att känna efter. Från det hon bestämde sig fram till denna stund hade det varit en massa praktiska bestyr; försäljningen av huset, magasinering av möbler, försäljningen av företaget och bilen. Pengarna för bilen räckte till en turochretur biljett och några tusen blev över att leva på tills hon hittade ett jobb om det inte fungerade. Det var nog för att hon var trött som hon var rädd och tänkte på att hon skulle ju faktiskt kunna vända och åka tillbaka till Sverige. Ge upp drömmen om att segla i varma vatten, se nya länder och människor, bada, dyka och njuta.

Hon var duktig att segla, navigera och laga mat och skulle nog kunna få jobb på någon charterbåt om det knep. Svenska, engelska och halvskaplig tyska kunde hon också, det skulle nog ordna sig. "Flight # 324 to St.Thomas is now boarding at gate 14", hördes från högtalaren. Flygturen gick fort och värmen slog emot henne när hon gick från planet till vänthallen som var inrymd i en hangar. Hon kände igen honom från korten han skickade, en lång slank man, mustasch och grått hår. Han såg allvarlig och lite rädd ut också.

fortsättning följer..