Giftemål.

Returbiljetten till Sverige gick ut oktober men då hade vi för länge sedan beslutat att fortsätta leva tillsammans. Om man tillbringar alla dygnets timmar tillsammans på en liten båt tar det inte lång tid förrän man vet om det kommer att fungera eller inte. Vi kom mycket bra överens, arbetade bra tillsammans, hade samma sorts humor och grundläggande värderingar. Dessutom älskade vi varandra.

Efter hösten och vintern i Venezuela seglade vi snabbt tillbaka till Florida, dels för att installera en ny dieselmotor men också för att resa till Sverige och träffa min familj. Jag hade fortfarande en del möbler och prylar magasinerade men sparade bara det allra viktigaste vilket fick plats i två pappkartonger. Två pappkartonger plus en sjömanssäck med kläder var allt som var värt att behålla från ett 45-årigt liv.

Efter att ha introducerat Allen i min familj var det dags för mig att möta hans föräldrar och dottern som till stor del rådde för att vi träffats. Vi köpte en "disposa- car" , en gammal VW buss , lastade in de två kattorna och styrde kosan mot Californien.
Egentligen hade vi inte tänkt gifta oss men immigrationsmyndigheterna gör det komplicerat att leva här som utlänning om man vill vara laglydig. Mitt visa måste förnyas var tredje månad vilket innebär långa köer och ifyllande av blanketter vid någon "port of entry". Ett giftemål skulle förenkla den saken trodde vi.
Las Vegas passade alldeles utmärkt. Flera miljoner människor har gift sig i Vegas så det fick duga till oss också. Goda vänner från San Diego mötte oss där och efter vigseln reste vi alla fyra till Zion National park , Utah där vi tillbringade en honey-week tillsammans, vi i folkvagnsbussen tillsammans med två kattor och kompisarna som bodde i tält.