Svensk slavhandel.

Under 1600-talet konkurrerade Sverige och Danmark om makten i norr och båda länderna etablerade handelskolonier på Afrikas västkust för att bedriva slavhandel.
När Sverige förlorade den nordamerikanska kolonin New Sweden till Holland försvann möjligheterna att sälja slavarna och handeln upphörde 1655.
När Gustav III blev kung 1771 ville han ånyo etablera Sverige som en stormakt och köpte därför Saint-Barthélemy av Frankrike 1785. Ön var fattig och torr och det producerades bara bomull och salt där. Det fanns inte heller färskt vatten utan det måste importeras från andra öar. En stor del av ön var enbart sten och det fanns inga vägar.
Det verkade som en dålig affär tills man beslutade att göra ön till centrum för slavhandel och bildade West India Company . Kungen fick en fjärdedel av vinsten trots att han bara ägde 10% av aktierna och resten delades av övriga aktieägare. Nya lagar etablerades så att alla som sålde slavar på ST. Barths var befriade från skatt medan de som transporterade sina inköpta slavar till andra länder betalade en utskippningsavgift. Handeln var mycket lukrativ tills motståndet växte sig starkt i England och man där bestämde sig för att avskaffa slavhandel. Trycket på Sverige att också upphöra med handeln blev alltför stort och affärerna gick inte heller så bra längre när kunderna försvann.
1788 skrev Gustav III till the English Committeé for Abolition of Slavery att ingen i Sverige hade deltagit i slavhandel att att han, kungen, skulle göra allt som stod i hans makt för att förhindra något sådant.
De svenskägda slavarna frigavs emellertid inte förrän 1845 och det går att läsa mera här

endunkelhistoria.