Dramatik.

Allen hade mått dåligt i ett par dagar och en fredag morgon hade han blod i avföringen. I Hoopa finns ett nytt fint sjukhus för stam-medlemmarna och dit hade jag fraktat de olycksfall jag tagit hand om. Om man är en åttondel indian är man automatiskt indian och har fri sjukvård där, och vid rena olycksfall tar man också emot icke-indianer.
Nästa klinik finns i WillowCreek och dit var det en timmes resa för oss men eftersom han ändå hade ärende till järnaffären åkte han in där för en snabbkoll.
Man befarade ingenting allvarligt och gav honom en tid hos doktorn i stan på måndag.
Vid tvåtiden på söndagsnatten väckte han mig och tala om att han måste till sjukhus. Han kräktes färskt blod och var mycket matt. Jag hade möjligheten att ringa efter ambulanshelikopter men det innebar att jag måste lämna honom ensam i huset medan jag riggade upp strålkastare ute på ängen så att de kunde landa i becksvarta mörkret. Jag bedömde att det skulle ta för lång tid.
Mitt andra alternativ var att ringa ordinarie ambulans från Hoopa och möta dem halvvägs. Att instruera en förare om vägen hem till oss var en risk jag inte kunde ta och dessutom hade de bara en bil med fyrhjulsdrift som kanske redan var på annat uppdrag. Jag kontaktade 911 och de lovade att möta mig vid bron över Klamath om 20 minuter.
Medan jag hjälpte Allen att få på sig lite kläder svimmade han och hur skulle jag få ut en 90 kilos karl till bilen? Jag ruskade honom, kånkade, lyfte och med lite hjälp från honom själv fick jag så småningom in honom i bilen. Så fort som jag sedan körde har jag nog aldrig någon tagit sig fram på våra vägar. Det var tur att det var mörk och ingen annan trafik på vägen. Jag signalerade vid varje sväng för att skrämma eventuella hästar och björnar på vägen och tog mig till den väntande ambulansen på 25 minuter. Där tog de över, satte dropp och körde in till sjukhuset i stan. Efter en vecka var han hemma igen men hela den vårvintern var han trött och svag.

Weitchpec bridge; målning av Paul Sterngold