Våra grannars historia.

Vår fastighet gränsade på två sidor till Yurok indianernas reservat. Reservatet omfattar en mile på båda sidor om Klamath floden och delar av kusten vid flodens mynning. Högre upp efter floden bor Karuk indianer och längre söderut Hupas.
Yurok som betyder "downriver" är den största indianstammen i Kalifornien med 5000 registrerade medlemmar, varav ca 1000 fortfarande bor längs floden. De övriga har anpassat sig till det vanliga amerikanska livet men de står fortfarande som medlemmar och många kommer tillbaka till reservatet för den årliga höstfesten, World Renewal Cermonies, när man fiskar och röker lax och dansar sina religiösa danser, Jump Dance, Brush Dance, White Deerskin Dance . Danserna har magisk, medicinsk kraft där man upprepar ord från forntida andar. Medicin är inte bara vad som ges till sjuka utan också rötter, bark och växtdelar som ger magisk, extra styrka. Denna kraft fanns bara hos kvinnor vilket gav dem prestige och var en källa till välstånd. Som icke-indian var man inte välkommen till dessa ceremonier.
Hupa, Yurok och Karuk (up-river) är bland de få stammar som tilläts bo kvar på sina hemorter när reservaten bildades, och också bland de få indianer som även dessförinnan ansåg sig äga mark. Stammen ledare var den rikaste mannen och språket de talade tillhör Macro-Algonquin gruppen. Underligt är att Karuks som bara lever några mil längre uppefter Klamathfloden talar ett språk från en helt annan språkgrupp. Man försöker numera bevara språken genom att erbjuda klasser för både barn och vuxna men jag misstänker att inom ett par generationer är alla dessa dialekter utdöda.
Tillgången på föda, ekollon, lax, rådjur och växter gjorde att dessa indianer inte behövde vandra utan blev bofasta och byggde stabila plankhus som fortfarande finns bevarade. Man grävde ett stort hål i marken och täckte detta hål med låga väggar och ett brädtak. Familjerna hade egna hus där kvinnor och barn sov och åt och männen vistades under dagen. Männen sov tillsammans i vad man kallar sweat houses. Vädret är mycket behagligt under 9 månader av året och kläder i traditionell mening var inte nödvändigt. Kvinnorna hade kjolar av rådjurshud och männen ett litet skynke.
Man hade ett avancerat penningsystem som baserades på skalet av dentalium snäckan. Ett 27 tum långt band med dessa snäckor utgjorde basen för valutan. Obsidian som användes till pilspetsar, den röda skalpen från hackspettar och vita hjortskinn var också mått på förmögenhet.
Eftersom stammarna hade tillgång till all mat de behövde runt knutarna levde de ett lättsamt liv där det fanns tid att utveckla konst och handarbeten. Deras korgarbeten och träsniderier är fantastiska men tyvärr finns det nu väldigt få som kan den konsten.

Ut med det gamla, in med det nya.

Att riva gamla fallfärdiga byggnader är enkelt men det krävs pengar för att bygga något nytt. Den nyaste delen av huset beslutade vi att spara. Stommen var sund och taket utan läckage men största delen av byggnaden jämnades med marken. Vi tog tillvara en del av virket som vi kanske kunde återanvända men det mesta var sågat på en hemmasåg och höll inga standarddimensioner.
En stor avverkning pågick på grannfastigheten väster om oss och vi bestämde oss för att haka på när gubbarna ändå var där.
Jag är uppvuxen på ett litet sågverk i Norrland och fick tidigt hjälpa till att stämpla och tumma virke och det kom till nytta nu när vi skulle underhandla om virkespriser och transportkostnader.
Vi valde ut ett område ca. 1 ha stort där det växte stora Douglas Fir och Western Cedars och kom till en uppgörelse med mannen som drev avverkningen. Han stod för alla kostnader och transporter, vi underhandlade med sågverket och så delade vi fifty-fifty. Vi fick ut 13 stora timmerlass enbart genom att gallra ut de största träden och nu hade vi tillräckligt med pengar för att köpa sågat virke och börja bygga.
Under sommarens vägarbete hade vi blivit bekant med en man som bodde längst ner vid den allmänna vägen. Han var ortens bäste snickare och var villig att hjälpa oss med det nya bygget.
Byggnadstillstånd behövs inte alls där ute i skogen så vi bestämde hur stort hus vi skulle ha råd med och samtidigt få pengar över till ett tillfredsställande avloppssystem med riktig tank. Det som fanns där tidigare var en gammal bil begravd i ett stort hål i marken och med stenar runtomkring. Greg, vår snickare, berättade att så var i stort sett alla avloppssystem i trakten.
I stället för att ta vatten direkt ur en öppen vattenkälla installerade vi också en stor tank på sluttningen ovanför oss och fick på så sätt självtryck på vattnet till huset

BARNEY

Vi insåg ganska snart att hacka, spett och spade skulle inte räcka som redskap för alla projekt vi hade.
Vi måste lägga ner vattenledningar, gräva ner en avloppstank och dräneringsfält, riva det gamla huset och bygga ett nytt samt fortsätta arbetet på vägen. Fastighetsägaren på vår västra sida beslutade att göra en avverkning så det tog hand om en del av vägarbetet. Man måste reparera vägen för att ta sig in med timmerbilar.
Vi började se oss om efter en begagnad stor traktor och hittade en Case 450 och en chaufför som var villig att lasta den på en trailer och köra den så nära vårt ställe som möjligt. Vägarna runt våra trakter var på sina ställen som bergsvägarna man ser i alperna, bergväggen rakt upp på ena sidan och stup rakt ner i älven på den andra. Det är en mycket vacker väg men lastbilschauffören uppskattade inte alls vyerna och när vägen började bli så smal och krokig att han tvingade andra trafikanter av vägen hade han fått nog.
Hur lastar man av en traktor utan att ha en ramp som har samma höjd som släpvagnen? Man hittar en jordhög som vägförvaltningen har lämnat och så bygger man sig en plattform genom att använda skopan på den traktor man har. Sedan kör man av på den nybyggda plattformen, flyttar lastbilen och hasar sakteliga ner på plan mark, allt detta med hjärtat i halsgropen.
Vi hade fortfarande två mil hem men nu kunde vi köra för egen maskin med en traktor som vi kallade Barney fast den var gul, inte lila.

SPARTA

Redan innan alla överlåtelsepapper var klara började vi arbeta på vägen. Vi köpte en gammal Ford pick-up men fyrhjulsdrift och efter några dagars slit med hacka, spett och spadar hade vi fyllt de värsta hålen så att vi kunde köra ända upp till det gamla huset.
Vårt ställe hade rykte om sig att ha varit den största marijuana farmen i trakten, den förre ägare hade dött en tidig död och hans fru flyttat till stan. Stället hade stått tomt i 6 år och det fanns absolut ingenting av värde kvar i huset. Dörrar, köksinredning, väggpaneler och isolering var var urrivet. Toaletten och tvättstället var borta, det enda som fanns kvar i badrummet var duschkabinen eftersom den var för stor att få ut genom dörröppningen.
Ryktet berättade att Carl, den förre ägaren led av paranoia och hade gömt alla sina pengar på konstiga, svåråtkomliga ställen i huset och att skattletare hade tillbringar mycket tid i huset.
Alla fönster var krossade och svalorna hade bon överallt och fladdermössen hängde upp och ned i takbjälkarna. Före 1936 fanns det inga björnbärsbuskar i dessa trakter men när dessa eländiga växter fördes in av européerna tog de omedelbart över landet och de trivdes särskilt bra på Sparta, som vi döpte vårt ställe till. Hela första sommaren högg , drog och brände vi bärbuskar fulla med taggar. Blodet rann tillsammans med svett och tårar.
Sonen, kom på besök från Japan och tillbringade en månad hos oss och fick utlopp för all sin överskottsenergi.
Det fanns två bostadshus på fastigheter ovanför oss, det ena var bebott av en alkoholiserad drogmissbrukare och det andra huset var tomt för tillfället. Vi lärde oss att det fanns en annan väg in från baksidan av berget och vi lyckades få upp husbilen Lekstugan den vägen så att vi kunde sova över ibland och laga mat.
Det fanns 9 halvvilda hästar och en stor svart ko som vandrade omkring på ägorna. Tre av hästarna hade övergivits av Carls änka och de andra var pensionärer som folk helt enkelt släppt fria när de ledsnade på dem. Klimaten är milt nog för att hästarna ska ha bete året runt, hovarna slits ner av den steniga terrängen, det fanns vatten tillräckligt i våra dammar och skydd mot regn och rusk under de tätväxande granarna vid huset. Jag såg till att jag alltid hade morötter med mig och efter en tid kunde jag faktiskt komma nära alla utom kossan.

Vi är redo

nu kan han komma

Julstjärnor ska vara röda.

En hylla med poinsettas fick mig att undra över varför också blommor måste ändras.
Allting förändras med en enorm hastighet idag och det är anledningen till mycket av den stress som vi lider av. Det innefattar sjukdomar som det inte finns något botemedel för och det knuffar också några av oss över gränsen till vad vi klarar av.
Några fantiserar om att återvända till en stilla för-teknologiskt livsstil i en lantlig idyll eller i vildmarken. Andra provar faktiskt på det men inte alla upplever det så trivsamt som de drömt om.
Platsen för stillhet har blivit mer kritisk för liv och harmoni när förändringar accelereras. Kommer förändringar att fortgå utan begränsning? Kanske, fast jag tvivlar. Det finns fysiska lagar som vi inte kan ändra på, det finns gränser för hur mycket vi kan manipulera energi som begränsar vår rörelsefrihet. Men trots detta kommer våra villkor att förändras och en del blir till det sämre. Var och en av oss måste oupphörligen omvärdera våra resurser och hur vi hanterar omvärlden.
Inte för att jag tror att julstjärnorna i sig bidrar till vår stress, de fick mig bara att tänka lite.

En ny era.

Vi hade tråkigt!
Efter ett par år i vårt nya fina hus hade vi för lite att göra. Allting var perfekt, inga utmaningar, inga svårigheter att övervinna. Eftersom vi planerat att segla mycket hade vi valt en tomt mitt bland alla träd i skogen och det fanns inte ens plats för ett grönsaksland. Vi tillbringade tid med Pappa, vandrade i bergen och paddlade i floden men vi drog gränsen vid att börja spela golf.
Vi började se oss om efter en plats där vi kunde leva mera självständigt för att testa vår överlevnadsförmåga. Kraven var mycket mark, sydläge för maximal solenergi, vatten och överkomligt pris.
En dag i mars ringde vår mäklare och påstod att han hittat det perfekta stället. Sydväst om Hoopareservatet i Klamathflodens dalgång högt uppe på berget och 3 km från allmän landsväg. Den sista biten av skogsbilvägen upp mot fastigheten var bortsköljd av flera års regn och inte ens fyrhjulsdrift hjälpte. Vi fick gå den sista halva kilometern. Det verkade fullständigt vansinnigt att ens tänka sig att köpa ett ställe dit vi inte ens kunde ta oss med bil men när vi rundat den sista kröken och gick ut på ängarna kände jag mig som Julie Andrews i The Sound of Music. När jag tittade på Allen visste jag att han kände på samma sätt: "Här vill vi bo".
Vi köpte 25 ha. mark med ängar och skog, två naturliga vattenkällor, två små dammar, en fullständigt obeboelig, fallfärdig stuga, en vidunderlig utsikt och rätt till en skogsbilväg som knappt existerade.
Båten och det perfekta huset var till salu.

As the anchor drags....

Efter att ha slickat våra sår ett tag tills vi nästan glömt alla besvärligheter med transporten gav vi oss ut på vägen igen men denna gång utan båt.
Eftersom vi planerade att förvara båten någonstans i Baja California, Mexico måste vi hitta ett ställe som var någorlunda säkert.
Den östra sidan av halvön är mer skyddad från stormar än Stillahavssidan så vi satsade på La Paz. Det finns egentligen bara en riktig landsväg på halvön som är glest befolkad så snart man kommer förbi Tijuana och Ensenada.
Tijuana som är gränsstaden är förskräcklig och tyvärr bildar många sin uppfattning om Mexico från de intryck de får där när det gäller tiggeri, droghantering, prostitution och lurendrejeri i största allmänhet.
Det tar ett par dagar att förflytta sig från norr till söder särskilt när man måste stanna och titta på de vilda hästarna och bada i havet, äta på små taquerias och bara prata med folk. Min spanska hade faktiskt blivit så bra att jag inte behövde använda teckenspråk längre, som i Venezuela när jag klappade mig på baken och nöffade som en gris för att köpa skinka och damen i butiken kom med hundmat.
Marinan i La Paz var fullbelagd och många stod på kö så vi bestämde oss för en liten marina norr därom i Santa Rosalia i stället. Bryggan hade låsbar grind och vaktpersonal dygnet om och också någon som kunde kolla batterierna med jämna mellanrum. Om någon säger att deras båt inte läcker ljuger dom. Alla båtar tar in lite vatten någonstans och det gäller att ha ström till en automatisk dräneringspump om man ska lämna båten en tid.
Glada i hågen vände vi tillbaka för att göra oss klara att segla söderut och så kom orkansäsongen. Marinan i Santa Rosalia jämnades med havet, alla bryggor bröts sönder och alla båtar som var där hamnade som vrak på stranden.
Så var vi tillbaka på ruta ett igen.

Vanlig förkylning.

Det blir dåligt med bloggandet idag för jag har drabbats av en vanlig förkylning.
Pyttsan, det är ingenting som är vanligt med den, det är den värsta förkylning som funnits sedan man upptäckte att virus orsakar förkylning. Närmare bestämt inte bara ett virus utan fem olika. Var och en av dessa utvecklar ett par hundra olika grenar och åtminstone hälften av dem har angripit mig samtidigt!
Varianterna av virus är tillräckligt olika så även om vi blir immuna mot en kan vi senare drabbas av en annan och det är också därför som det verkar som små barn är snoriga för jämnan.
Det finns inget botemedel, bara att lida och göra det så bekvämt som möjligt medan man plågas och inte smittar andra. Jag har aldrig gillat kycklingsoppa men det sägs att man mår lite bättre av det.
Sjukdomar som Alzheimer och Parkinson's drabbar ju nästan bara pensionärer så i stället för att lägga massor av forskningsresurser på dessa sjukdomar borde man fokusera på att utrotra den vanliga förkyningen som drabbar fler i arbetsför ålder.

En plats i skogen.

Det finns en stark sammanhållning bland "long haulers" ute på vägarna och de ser på sig själva som dagens cowboys. De jobbar ofta ett par veckor i sträck utan att komma hem , kör över hela kontinenten fram och tillbaka och plockar upp laster i båda riktningar. En del är man och hustru team och de tillbringar sin mesta tid tillsammans på vägen i en långtradare, men de flesta kör ensamma. Hytterna är utrustade med sovplatser, ett litet pentry, microvågsugn och TV. Man beräknar att det alltid rullar minst 7 miljoner långtradare på motorvägarna över hela landet och det inkluderar inte de som tar sin lagstadgade vila. En enorm industri har vuxit upp runt detta med bekvämligheter så att chaufförerna aldrig behöver lämna motorvägsystemet. Det finns servicestationer med direkta av och påfarter där det finns bränsle till bilarna, affärer, restauranger, badrum med duschar och tvättmaskiner, spelmaskiner (i de stater det är tillåtet), datorer, ett stort utbud av porrfilmer och tidningar, och prostituerade av båda könen som kan bokas via radion.
Inte underligt att jag ibland fick "skamliga" förslag när jag använde radion och anropade "Big Blue" eller "Little Green".
Vi var tre personer som turades om att köra de två fordonen och humöret var inte alltid det bäst. Allen var färdig att ge upp efter den fjärde punkteringen, ställa båten någonstans efter vägen och ta bussen men vi andra var starka och tjuriga den dagen så vi fortsatte. Det var en lättad trio som nådde fram till norra Kalifornien och den sista uppförsbacken till vårt nya hus där båten parkerades i skogen.

Up the creek without a paddle.

Möjligheten att segla ibland stod fortfarande högt på listan och vi planerade att ta båten till Mexico och segla där under vintern och vara i huset på somrarna.
I stället för att segla båten från Florida genom Panamakanalen och sedan norröver i motvinden bestämde vi oss för att transportera båten landvägen på lastbil till västkusten och sedan segla den söderut till Baja California
Vi körde tillbaka till Florida, köpte en trailer och svetsade på stöd till en vagga för båten. En god vän, Carl som ägde en stor lastbil kallad Big Blue var villig att köra ekipaget om vi betalade bränsle, mat och husrum. Utrustade med kommunikationsradio och flera extra däck till trailern startade vi vår 500 mil (svenska) helvetesfärd över kontinenten. En person körde husbilen bakom båten och rapporterade över radion när ett däck exploderade på trailern eftersom man inte känner det när man kör en stor lastbil.
"Little Green to Big Blue, You have a blow out again?"
Då var det bara att ta sig av vägen så fort som möjligt och byta däck. Alla som bytt däck på sin personbil kan föreställa sig hur det är att byta däck på en trailer som är lastad med en stor tung segelbåt. Lägg dessutom till hundratals bilar som fräser förbi i 180 alldeles intill så är bilden fullständig.
Sju gånger hände detta på 12 dagar. Trailerns hjul var inte stora nog att klara värmen som uppstår när man kör mil efter mil på heta motorvägar. Naturligtvis fick vi slut på däck efter ett tag, vem har med sig 7 reserver? Vi hittade ett ställe som specialiserat sig på att frakta mobile homes på samma sorts trailer och kunde fylla på förrådet där. Sista punkan fick vi 5km från destinationsorten.

Lucia.

Detta är andra året som Lucia besöker Douglasville, GA. Kan man kalla två gånger en tradition?
Redan första skoldagen i höstas blev vi bokade, mitt fyraåriga barnbarn och jag eftersom firandet året dessförinnan blev en sådan succé. Lika lyckat var det denna gång och med dubbelt så många barn. Alla älskade pepparkakorna och dansen efteråt till: "Nu är det jul igen!"

Landkrabbor.

Allens pappa var gammal och började få svårare att klara sig själv och vi insåg att det var dags att börja leva på landbacken. Vi tog upp båten till förvaring i en marina i Florida och köpte en husbil. En liten gammal en, som vi kallade Lekstugan. Det är ett perfekt sätt att färdas på särskilt när man drar på djur, som i vårt fall en katt. Man kan fixa kaffe och en lunchsmörgås utan att stanna, gå på toa, ta en tupplur i egen säng och stanna för natten nästan var man vill.
USA är så ofantligt mycket mer än Disney och Graceland , om man färdas i en husbil träffar man riktiga amerikaner.
Väl framme i Californien köpte vi en tomt i ett litet samhälle norröver där det finns mycket träd och höga berg och med ett klimat som liknar det i norra Italien. Där skulle vi nog trivas.
Jag ritade ner mina idéer till det perfekta huset och vi hittade en byggmästare som satte planerna i verket. Inom 10 veckor kunde vi flytta in. "Pappa" flyttade in i en liten stuga i närheten eftersom han fortfarande ville behålla sitt oberoende.

För vårt eget bästa?

Även om det mesta jag hittills skrivit handlar om det som tidigare utspelats i mitt liv innebär det inte att jag har krupit in i en puppa och isolerat mig från vad som händer idag. Tvärtom, jag är mycket politiskt intresserad och försöker få information från så många källor som möjligt när det gäller dagens kontroversiella frågor. Jag skriver ibland också tillsammans med Leonidas på hans blog om sådant som är aktuellt just nu.
Politiker älskar att instifta lagar som skyddar oss från oss själva och kan man dessutom inbringa pengar till statskassan på samma gång är man riktigt duktig. Dagens ämne är "trans. fat" ( trans fatty acids) som finns naturligt i inälvsmat och mjölk och som framställs på konstlad väg ur växtoljor.
New York stads styre har röstat för ett totalförbud av trans fat i all mat som säljs kommersiellt ( deli-diskar, restauranger, hamburgerier...). Som så mycket annat, bra och dåligt , som anammas från USA kommer det snart att bli aktuellt i Sverige också. The European Food Saftey Authority ( EFSA) har redan tagit det under övervägande.
Det verkar som trans fat ökar risken för hjärtinfarkt även om det inte fullständigt har bevisats. Enligt studier verkar det som ett stort intag av trans fat fördubblar risken för hjärt och kärlsjukdomar och ska därför förbjudas. Om man stället det i perspektiv till annat som vi gör med våra kroppar och där vi förväntas använda vårt omdöme finner man att konsumtionen av alkohol mångdubblar risken för många sjukdomar, däribland cancer. Om man röker riskerar man att mångdubbla riskerna att få både lungcancer och emphysema. Solsängar ger oss hudcancer i ökad mängd och tatuering fördubblar riskerna för gulsot. För att inte tala om alla hål och ringar som en del pryder kroppen med....
I NewYork löper man tre gånger så stor risk att bli dödad eller skadad i en bilolycka som i en vanlig småstad. Är det inte på tiden att vi förbjuder antingen alla bilar eller alla människor i New York

Mallory Dock.

Mallory Dock i Key West är dit alla går för Happy Hour varje kväll vid sextiden. Det är en lång pir på stadens sydsida och man tar med sin egen öl eller köper en drink i någon av de många barer i närheten. En mängd mer eller mindre duktiga gatuartister uppträder där alltifrån musikanter, jonglörer, trollkonstnärer, clowner, akrobater och dansare. Alla uppträder samtidigt här och där och de får betalt genom att gå runt med hatten.
Den i särklass bäste djurtämjare jag någonsin sett har uppträtt där i flera år. Dominique LeFort började sin karriär som clown men övergick till att träna vanliga tamkattor och hans Flying Cats show är helt fantastisk. Jag skulle inte kunna få mina kattor att ens sitta stilla eller komma på kommando men hans kissar sitter på pallar och väntar på sin tur utan burar och med massor av människor som skrattar och applåderar. De hoppar över hinder och genom brinnande ringar, gungar i linor och balanserar över och under hinder. Kattorna är helt fokuserade på Dominique och hans kommandon och har helt stängt av omgivningen. Några av hans stjärnor är 14 år gamla och de har dragit in tillräckligt med pengar för att betala för Dominiques dotter Vanessas collegeutbildning. Jag pratade med honom en dag på affären när han köpte fläskfilé till sina djur och han berättade bl.a att det tar ett och ett halvt år att träna en katt från det den är liten unge tills den blir bra nog att visa upp. Han kan inte belöna dem med mat under träning eftersom de blir mätta för fort utan leker med dem som belöning när de gör det som förväntas. En märklig man som arbetat både för Disney och New York Madison Garden men som föredrar sin husbil i KeyWest.

Key West

Min syster med familj anlände lagom till midsommar som firades på svenskt vis med både blomsterkransar, inlagd sill och kryddad snaps. Vi hade hittat en liten lägenhet, två rum och kök och swimmingpool på gården och det fanns dessutom kajplats för oss alldeles utanför i kanalen.
Det finns mycket att ta sig för i Florida och Key West är ett måste.
Där finns ett av Hemingways hem som numera är museum och bostad för ett 60-tal kattor. Ernest Hemingway var en imponerande man med många intressen och han älskade och beundrade kattor Hans första katt kom från ett skepp och hade fler tår än kattor i allmänhet. Man kallar sådana djur polydactyl och åtminstone hälften av de djur som lever i Hemingways hem tros vara avkomlingar till denna Main Coon . I stället för att som normala kattor ha 18 tår har dessa sex eller fler tår på framtassarna och ibland också en extra tå på bakfötterna. Kattorna är skyddade genom Hemingways testamente och har fantasifulla namn, många av dem från hans romanfigurer.
Ytterligare ett ställe som blivit världsberömt genom Hemingway är Sloppy Joe's bar som var ett favorittillhåll. När spritförbudet upphörde i USA den 5 december 1933 öppnades baren och Hemingway och hans Mob blev stadiga kunder. Många av dem var den tidens literära ljus och kändisar: John Dos Pasos, Waldo Pierce. J.B. Sullivan, Hamilton Adams. De drack och filosoferade bort dagarna utan att veta att de skapade en legend.
Sloppy Joe's på Duval Street fortsätter att hålla legenden vid liv genom att varje år i juli arrangera en tävling om vem som är mest lik Hemingway. Familjemedlemmar fungerar som jury och de tävlande påhejas av hundratals åskådare.

Kustbevakning.

Vi valde att segla till Fort Lauderdale för att byta motor. En stor del av staden är byggd runt New River med kanaler och vattenvägar och många båtplatser och varv. Båttrafiken är lika intensiv som bilantalet på en mindre motorväg men om vi seglade in tidigt en söndagsmorgon skulle det bli enklare.
Alldeles i gryningen när vi närmade oss inloppet såg vi ett grönt positionsljus från en båt på styrbordssidan. Motorbåten gjorde en vid cirkel runt oss och svarade inte på radioanropet. Man blir lite misstänksam när båtar inte svarar på kanal 16.
Efter en stund blev vi anropade via högtalare:" Detta är US Coast Guard , var vänlig uppge båtens namn och vart ni är på väg"
När den informationen nått fram ville de veta hur många personer som fanns ombord, om det fanns vapen och i så fall var de var förvarade. Tror de att om jag planerar att skjuta kommer jag att säga: "Jag har en pistol här i min hand"?
Vi blev förvarnade att de skulle följa oss in till en brygga i staden och borda oss där och jag upplyste dem om att de kanske skulle vara tvungna att assistera sista biten in eftersom vi inte hade någon motor. Inseglingen gick helt enligt instruktionsboken, vi fick ner storen i perfekt tid och gled in till bryggan där en kustbevakare tog emot linan.
Klockan var nu fem på morgonen och vi var dödströtta. Tre män kom ombord, en för att stå vakt och två för att gå igenom alla våra prylar i alla skåp, fack och lådor. Förnuftsmässigt vet jag att de bara gör sitt jobb men det är mitt hem de vänder upp och ned på, mina underkläder, mina saker som synas från alla håll och kanter. Om mitt hem var ett hus på land skulle de aldrig få tillstånd till en undersökning som denna, eftersom det inte skulle finnas tillräcklig misstanke om något brott. Bor man på en båt gäller inga sådana regler. Min irritation var också påverkad av vetskapen om att detta var fullständigt onödigt. Vi har inga droger ombord, har aldrig haft, men det bästa är att vara tyst och bjuda på tea . Alla var artiga och korrekta och klockan åtta var allt över och vi kunde sova en stund.

Vädrets makter

Under ett par veckors tid hade vi haft mer och mer problem med motorn. Ibland var den omöjlig att starta och ibland la den bara av utan förvarning. Den var gammal och trött så det var dags att segla tillbaka till Florida och installera en ny. Dessutom planerade min syster med familj besöka oss där så vi hade lite bråttom.
Vi seglar naturligtvis för det mesta men ska man gå in till brygga eller ankra i en gyttrig ankringsplats blir folk mycket nervösa om man försöker göra det under segel. Det är säkrast att ha en fungerande motor.
Vi gav oss av mot nordväst i Old Bahama Channel. Vinden var frisk och ökande så vi revade storen och bytte till ett mindre försegel inför natten. Det var ingen stormvarning men väderrapporten förespådde åskbyar. Efter mörkrets inbrott ökade vinden än mera och plötsligt var vi mitt inne i världens åskväder. Kastbyarna var grymma och regnet vräkte ner och plötsligt rämnade storseglet och förvandlades till fladdrande trasor. I en stund som denna ska man naturligtvis starta motorn, vända upp i vinden och ta ner allt tyg men vår motor startade inte. Vågorna slog över båten nu när vi inte kunde styra, sittbrunnen halvfylldes med vatten och kattlådan flöt omkring tillsammans med alla andra lösa prylar. Det tog oss två timmar att ta ner det trasiga seglet, hitta ett gammalt i ett stuvfack och hissa det. När man hissar ett segel håller man fören av båten upp mot vinden annars orkar man inte dra upp det stora seglet .
Vi drev med bara förseglet uppe och det går inte att hålla båten upp mot vinden någon längre tid, särskilt inte när vågorna slår över båten hela tiden. Om man dessutom jobbar uppe på däck i dåligt väder ska man ha sele på sig och kroka fast sig någonstans och det är inte det lättaste. Det finns ingen möjlighet att vända en segelbåt och hitta någon i mörkret när havet är i uppror.
Så småningom lyckades vi ta kontroll igen men under tiden som allt detta pågick hade vi hunnit driva ur kurs och hade dåligt reda på var vi var. Great Bahama Bank var förhoppningsvis fortfarande norr om oss men vattnet var grunt och det var kolsvart mörkt.
Plötsligt ser jag ljus ca. 50 meter ifrån oss om styrbord och en segelbåt med revade segel som också kämpar i den våldsamma sjön. Jag anropar på radion i hopp om att få hjälp med en positionsbestämning men fick aldrig något svar. Jag undrar än i dag vad som hänt om vi kolliderat därute i mörkret för jag var säker på att de aldrig såg oss. När allt detta hände kan jag inte påminna mig att jag var rädd, det är för mycket att göra hela tiden så man kan inte ge efter för rädslan. Efteråt kommer tacksamheten över att det trots allt gick bra, att vi orkade och kunde. När man sedan ankrar i en lugn vik, kläderna på tork, torr sand i kattlådan och en romdrink på ett bord som är horisontellt, då är alla nöjda och glada igen.

Advent 2006

Mina ljuvliga barnbarn i väntan på julen.

Hasta Luego, Cuba.

Det var dags att lämna Kuba. Lämna de orörda sandstränderna, de vänliga, gästfria människorna som gjort allt de kunde för att vi skulle trivas.
Maria som lät oss köpa bröd fast vi inte hade någon ransoneringsbok och när jag på min knaggliga spanska frågade vad det kostade pekade hon på sina läppar och sade något om läppstift. Jag rotade i väskan, det var klart att hon skulle få mitt läppstift, men allt hon ville var att låna det för att måla sina egna läppar. Med ett stort och varm rosarött leende gav hon det tillbaka och önskade oss trevlig segling.
De två unga flickorna som ville praktisera den engelska de lärt sig i skolan och drog oss med runt stan i Puerto Plata för att hitta ett ställe där man kanske sålde ost. Slutligen hamnade vi vid bakdörren till en pizzeria där Carmen övertalade ägaren att sälja en tändsticksask-stor ostbit till oss.
Busschauffören som saktade ner för att visa sina passagerare den ensamma segelbåten som ankrat i bukten och de två amerikanerna som satt i baksätet i hans buss. Alla hälsade, log och ville prata.
Färjan som transporterade människor fram och tillbaka över samma vik och som ändrade sin rutt för att kunna köra nära oss så att alla kunde vinka och heja.
Kvinnan som vid en av de offentliga toaletterna öppnade sin handväska och ur ett papper vecklade ut en liten tvålbit som hon lät mig använda.
Bland alla de öar vi besökt har jag aldrig träffat på så många vänliga människor.
Bocca de Sama var sista ankringsplatsen. Det finns ingen skyddad vik där, men floden är tillräckligt djup för att man ska kunna gå upp en bit och ankra i lä av stränderna. Så snart vi rundade udden blev det liv och rörelse på land. Folk kom från alla håll och kanter, en del red på åsnor andra sprang och de samlades alla vid den båtlösa lilla fiskebryggan. En äldre man i stor cowboyhatt verkade vara kommissarie och han vinkade och ropade att vi skulle komma i land. Allen satte den lilla jollen i sjön och rodde in med pass och papper men det dög inte, cowboyen ville inspektera båten. Han tog med sig en beväpnad soldat och det var allt vår lilla "Thermopylae" klarade av att frakta. Det första kommissarien befallde var att vi skulle ta ner båtflaggan. "Ingen har rätt att ha en amerikansk flagga hissad i detta land"
Efter mycket argumenterande och med hjälp av soldaten kunde vi få honom att förstå att ett fartyg alltid för sitt hemlands flagga, det är en internationell regel och en artighet mot det land de gästar. Allt lugnade ner sig, kommissarien och soldaten fick skjuts tillbaka i land och vi lovade att segla tidigt nästa morgon. Vad man var mest rädd för var nog att vi skulle smuggla med oss någon kuban ut ur landet.

Mosgulf.

Under de fem veckor vi tillbringade längs Kubas norra kust såg vi ett enda lastfartyg. Det lastade råsocker i Puerto Padre för att frakta till Kina i utbyte mot cyklar. Skeppet hade en norsk flagga i aktern och en morgon när vi var på väg till bussen såg jag en blond man högt däruppe på bryggan. Jag vinkade och ropade:
"Dere må ha' de" och döm om min förvåning när samme man några minuter senare kom joggande till busshållplatsen och andfått undrade om det fanns någon från Norge här. Tillräckligt långt från hemlandet känner norrmän och svenskar samhörighet och vi blev inbjudna på drinkar och middag samma kväll. Underbart grekiskt vin och fisk tillagat på philippinskt vis. Fartyget var en engelskägd bulkcarrier på 33329 DWT, under norsk flagg. Kapten och förste styrman var norrmän och resten av besättningen var från Philippinerna.
Castro hade hyrt båten men kunde inte samla ihop tillräckligt mycket bränsle för resan fram och tillbaka till Kina så nu låg man bara och väntade medan räkningen växte.
Alla dessa stora fartyg har för det mesta extrahytter som står tomma och för en ringa kostnad kan man hyra en hytt och följa med ett fartyg jorden runt om man har tid. Det ska jag göra någon gång, jag kan ju alltid skala potatis.

Gästfrihet.

I Varadero hade man byggt en alldeles ny, skyddad marina kallad Marina Chapelin. Varför den fanns där blev vi aldrig riktigt klara över eftersom kubaner inte får äga båtar men den är välordnad och personalen var underbar.
Oscar, som var boss, kom med motorbåt och lotsade oss in genom den något grunda kanalen och hans son samt två andra unga män gjorde sitt bästa för att vi skulle trivas.
En kväll tog de med oss till ett glasscafé där vi mötte många ungdomar som alla var nyfikna på amerikanerna. En av deras vänner hade nyligen stulit en windsurfbräda från ett av hotellen och gett sig iväg över Golfen med sikte på Miami. Vi kunde lugna dem med att vi hört på nyheterna att han kom fram efter 90 timmars segling och att han var glad och välbehållen.
Några dagar senare bad vi grabbarna ta med oss någonstans där vi kunde höra kubansk musik och vi hamnade på Arenas Blancas, en restaurang med dansuppträdande. Vilken show! Enormt skickliga dansare som höll en kvalitet som vida överträffade klassen på restaurangen för övrigt.
När jag var i Antigua tidigare i somras besökte jag en show med dansare från de flesta karibiska öarna och inga stod i en sådan klass som de från Kuba

I skuggan av ryska ambassaden i Havana

Efter ungefär en vecka var all pappersexercis klar och vi kunde börja vår färd österut längs Kubas norra kust.
Vi hade både vind och strömmar emot oss så det var lättsammast att gå för motor nattetid när vinden mojnar. Man undrade lite över varför vi behövde så lång tid på oss eftersom man bara var van vid motorbåtar som färdas så mycket snabbare än vi gör. Vattnen runt ön bevakas ständigt av militären och vi hade alltid sällskap även om patrullbåtarna höll sig på avstånd.
En dag när vi ankrat för att vänta ut vinden ville vi få tag på färsk fisk. Det fanns vare sig båtar eller hus inom synhåll så vi tog harpungeväret med oss på jakt. Efter en stund kom en patrullbåt in i viken och ankrade och vi gömde geväret eftersom vi inte visste något om reglerna. Båtkaptenen kom över och pratade en stund och återvände med en stor rock-bass när han fick veta att vår fiskelycka inte var så god.
För att återgälda vänligheten åkte Allen senare över i jollen med några öl och lite andra presenter men blev vänligt men bestämt stoppad av kaptenen som förklarade att de var absolut förbjudna att ta emot presenter.
Under hela vårt besök möttes vi, med bara ett enda undantag, alltid av vänlighet och nyfikenhet. Folk gjorde sitt yttersta för att hjälpa oss och för att få en pratstund. Inte någonsin träffade vi på tiggeri eller att någon försökte sko sig på var bekostnad.
Vid ett tillfälle var vi försenade och kunde inte nå fram till den ankringsplats som var anvisad. I stället för att tvinga oss att segla ända in till staden Varadero tuffade patrullbåten in, hämtade upp de tulltjänstemän som behövdes för att ändra papperen och kom ut tillbaka till oss. Med sig hade de också ananas och fisk som de gav oss. Väldigt många röker med har inga tändstickor utan de tänder på varandras cigaretter. Jag försökte ge bort en Bic-tändare till en av grabbarna på båten och fast han så gärna ville vågade han inte ta emot den. "Jag mister mitt jobb om någon får reda på det". Alla båtar har en parti- kontrollant med sig som avlägger rapport.

Advent 2006

Advent är något som i allmänhet inte uppmärksammas i USA vare sig med ljus, kalendrar eller TV program.
Till mitt fyraåriga barnbarn har jag sytt en kalender med små presenter och vi räknar ner tillsammans varje dag.

Kommunism i verkligheten

Marknadsstånd i Varadero.


Det tog tid att få tillstånd att segla längs Kubas norra kust och vi måste göra en detaljerad plan över var vi planerade att ankra och var vi tänkte gå i land. Medan vi väntade hyrde vi bil tillsammans med ett par från Canada . Cubacan organiserar alla turister och vi fick åka vart vi ville men måste bestämma resvägen på förhand. Vi måste också köpa bensinkuponger i förväg för att kunna tanka efter vägen. Utanför Havana möts man av en bördig landsbygd där det odlas sockerrör, tobak, ris och kaffe. Klimatet är sådant att de elva miljoner människor som bor på ön inte borde ha några problem att försörja sig. Man får emellertid inte äga båtar vilket avsevärt begränsar möjligheterna till fiske.
Byråkratin som blir en nödvändighet i en centralstyrd ekonomi stryper alla initiativ och allt individuellt ansvarstagande inom systemet så det var brist på så gott som allt. Fälten dignade av tomater som ruttnade på plats därför att ryssarna inte skickade virke till tomatlådor. I dollarbutiken försökte jag köpa ett salladshuvud men man kunde inte sälja det till mig eftersom vågen var trasig. Den tredje dagen jag frågade om samma sallad förmådde jag butiksföreståndaren att ringa sin chef och tillsammans kom vi överens om att vi kunde uppskatta vikten och jag betalade därefter. Ett par skor och ett par byxor eller en klänning var tilldelningen av kläder per år och kuban. Det fanns inte tändstickor, tandkräm och shampoo. Tvål och toapapper fick man ta med sig själv till toaletterna. Varje kvinna gick omkring med en liten tvålbit i handväskan. Matsedeln på alla restauranger var lång och innehållsrik men det fanns sällan mer än en rätt att beställa.
Det finns många amerikanska bilar på ön men alla är från 1958 eller tidigare. Kubanerna har blivit rena trollkonstnärerna när det gäller att hålla liv i dessa gamla fordon och många kanadensare på semester förälskade sig i en gammal Pontiac eller Cheva som de ville ta med hem. Staten bestämde då ett pris som kanadensaren betalade och bilägaren fick en Lada eller Vass i utbyte.

Kuba 1991

Kuba lockade oss. Inte på grund av dess politiska situation utan mera trots denna. Hur fungerar det egentligen i det land som är socialisternas ögonsten?
Det sägs att amerikaner inta får resa till Kuba men det beror inte på de kubanska myndigheterna, det är USA som har ett handelsförbud med Kuba och därför inte tillåter amerikaner att spendera pengar där.
Vi planerade att kringgå detta genom att fylla frysen ombord och se till att vi hade konserver nog för tre månader.
Från Fort Jefferson väster om Key West, är det 90 miles till Havana och Marina Hemingway. I mer än två dygn hukade vi oss bakom de skyddande reven vid Dry Tortugas medan det blåste full storm och innan vi vågade ge oss ut i Golfströmmen. Överfarten var blöt men utan problem och via radion anropade vi den kubanska kustbevakningen långt utanför tremilsgränsen så att inga missförstånd skulle uppstå. Hela den kubanska kusten är under ständig bevakning och inga kubaner får äga båtar eftersom de då ofta flyr landet. Små båtar som syns på radarskärmen är därför ovanliga.
Inseglinglingen till marinan går genom en smal öppning i korallrevet och stormen hade byggt upp enorma vågor som brakade in över revet. Det var som en kokande häxkittel men från marinan sände man genast ut en motorbåt som guidade oss in på lugnt vatten.
Tullmännen var mycket vänliga och effektiva och uppenbart roade av att ha att göra med "gringos" som talade spanska. Vi blev hänvisade en båtplats bland de mer än tre hundra tomma platserna och under hela vår vistelse där såg jag bara två andra segelbåtar, en fransk och en kanadensisk, samt en stor yacht.
Personal från marinan kom med nybryggt kaffe, en korg med ananas och en flaska rom och något senare också en telefon. Vi kände oss som kungar.
Marinan är välutrustad med flera tennisbanor, en liten mataffär där man bara kan handla för dollar, ett par restauranger och en souvenir butik. Endast de kubaner som arbetar där kan komma innanför stängslen och kubaner fick inte heller äga dollar så kunderna kom från de många ambassader som fanns i närheten.
Officiellt har USA inte någon ambassad på Kuba men man har en "representant" för landet som hyr ett kontor vid tyska ambassaden. Det spred sig snabbt att det fanns en amerikans båt i marinan och det dröjde in länge förrän vi fick besök. Vi var lite osäkra på om det skulle bli undersökningar från amerikansk sida om vårt besök men "ambassadören" lovade att han skulle hjälpa oss. Vi bjöd honom och frun på middag ombord och det första han gjorde var att dra ur telefonen och flytta upp den på kajen. Hela hans bostad var "bugged" och han och frun gick ut på gräsmattan när det behövde tala privat.