As the anchor drags....

Efter att ha slickat våra sår ett tag tills vi nästan glömt alla besvärligheter med transporten gav vi oss ut på vägen igen men denna gång utan båt.
Eftersom vi planerade att förvara båten någonstans i Baja California, Mexico måste vi hitta ett ställe som var någorlunda säkert.
Den östra sidan av halvön är mer skyddad från stormar än Stillahavssidan så vi satsade på La Paz. Det finns egentligen bara en riktig landsväg på halvön som är glest befolkad så snart man kommer förbi Tijuana och Ensenada.
Tijuana som är gränsstaden är förskräcklig och tyvärr bildar många sin uppfattning om Mexico från de intryck de får där när det gäller tiggeri, droghantering, prostitution och lurendrejeri i största allmänhet.
Det tar ett par dagar att förflytta sig från norr till söder särskilt när man måste stanna och titta på de vilda hästarna och bada i havet, äta på små taquerias och bara prata med folk. Min spanska hade faktiskt blivit så bra att jag inte behövde använda teckenspråk längre, som i Venezuela när jag klappade mig på baken och nöffade som en gris för att köpa skinka och damen i butiken kom med hundmat.
Marinan i La Paz var fullbelagd och många stod på kö så vi bestämde oss för en liten marina norr därom i Santa Rosalia i stället. Bryggan hade låsbar grind och vaktpersonal dygnet om och också någon som kunde kolla batterierna med jämna mellanrum. Om någon säger att deras båt inte läcker ljuger dom. Alla båtar tar in lite vatten någonstans och det gäller att ha ström till en automatisk dräneringspump om man ska lämna båten en tid.
Glada i hågen vände vi tillbaka för att göra oss klara att segla söderut och så kom orkansäsongen. Marinan i Santa Rosalia jämnades med havet, alla bryggor bröts sönder och alla båtar som var där hamnade som vrak på stranden.
Så var vi tillbaka på ruta ett igen.