Vädrets makter

Under ett par veckors tid hade vi haft mer och mer problem med motorn. Ibland var den omöjlig att starta och ibland la den bara av utan förvarning. Den var gammal och trött så det var dags att segla tillbaka till Florida och installera en ny. Dessutom planerade min syster med familj besöka oss där så vi hade lite bråttom.
Vi seglar naturligtvis för det mesta men ska man gå in till brygga eller ankra i en gyttrig ankringsplats blir folk mycket nervösa om man försöker göra det under segel. Det är säkrast att ha en fungerande motor.
Vi gav oss av mot nordväst i Old Bahama Channel. Vinden var frisk och ökande så vi revade storen och bytte till ett mindre försegel inför natten. Det var ingen stormvarning men väderrapporten förespådde åskbyar. Efter mörkrets inbrott ökade vinden än mera och plötsligt var vi mitt inne i världens åskväder. Kastbyarna var grymma och regnet vräkte ner och plötsligt rämnade storseglet och förvandlades till fladdrande trasor. I en stund som denna ska man naturligtvis starta motorn, vända upp i vinden och ta ner allt tyg men vår motor startade inte. Vågorna slog över båten nu när vi inte kunde styra, sittbrunnen halvfylldes med vatten och kattlådan flöt omkring tillsammans med alla andra lösa prylar. Det tog oss två timmar att ta ner det trasiga seglet, hitta ett gammalt i ett stuvfack och hissa det. När man hissar ett segel håller man fören av båten upp mot vinden annars orkar man inte dra upp det stora seglet .
Vi drev med bara förseglet uppe och det går inte att hålla båten upp mot vinden någon längre tid, särskilt inte när vågorna slår över båten hela tiden. Om man dessutom jobbar uppe på däck i dåligt väder ska man ha sele på sig och kroka fast sig någonstans och det är inte det lättaste. Det finns ingen möjlighet att vända en segelbåt och hitta någon i mörkret när havet är i uppror.
Så småningom lyckades vi ta kontroll igen men under tiden som allt detta pågick hade vi hunnit driva ur kurs och hade dåligt reda på var vi var. Great Bahama Bank var förhoppningsvis fortfarande norr om oss men vattnet var grunt och det var kolsvart mörkt.
Plötsligt ser jag ljus ca. 50 meter ifrån oss om styrbord och en segelbåt med revade segel som också kämpar i den våldsamma sjön. Jag anropar på radion i hopp om att få hjälp med en positionsbestämning men fick aldrig något svar. Jag undrar än i dag vad som hänt om vi kolliderat därute i mörkret för jag var säker på att de aldrig såg oss. När allt detta hände kan jag inte påminna mig att jag var rädd, det är för mycket att göra hela tiden så man kan inte ge efter för rädslan. Efteråt kommer tacksamheten över att det trots allt gick bra, att vi orkade och kunde. När man sedan ankrar i en lugn vik, kläderna på tork, torr sand i kattlådan och en romdrink på ett bord som är horisontellt, då är alla nöjda och glada igen.