Hasta Luego, Cuba.

Det var dags att lämna Kuba. Lämna de orörda sandstränderna, de vänliga, gästfria människorna som gjort allt de kunde för att vi skulle trivas.
Maria som lät oss köpa bröd fast vi inte hade någon ransoneringsbok och när jag på min knaggliga spanska frågade vad det kostade pekade hon på sina läppar och sade något om läppstift. Jag rotade i väskan, det var klart att hon skulle få mitt läppstift, men allt hon ville var att låna det för att måla sina egna läppar. Med ett stort och varm rosarött leende gav hon det tillbaka och önskade oss trevlig segling.
De två unga flickorna som ville praktisera den engelska de lärt sig i skolan och drog oss med runt stan i Puerto Plata för att hitta ett ställe där man kanske sålde ost. Slutligen hamnade vi vid bakdörren till en pizzeria där Carmen övertalade ägaren att sälja en tändsticksask-stor ostbit till oss.
Busschauffören som saktade ner för att visa sina passagerare den ensamma segelbåten som ankrat i bukten och de två amerikanerna som satt i baksätet i hans buss. Alla hälsade, log och ville prata.
Färjan som transporterade människor fram och tillbaka över samma vik och som ändrade sin rutt för att kunna köra nära oss så att alla kunde vinka och heja.
Kvinnan som vid en av de offentliga toaletterna öppnade sin handväska och ur ett papper vecklade ut en liten tvålbit som hon lät mig använda.
Bland alla de öar vi besökt har jag aldrig träffat på så många vänliga människor.
Bocca de Sama var sista ankringsplatsen. Det finns ingen skyddad vik där, men floden är tillräckligt djup för att man ska kunna gå upp en bit och ankra i lä av stränderna. Så snart vi rundade udden blev det liv och rörelse på land. Folk kom från alla håll och kanter, en del red på åsnor andra sprang och de samlades alla vid den båtlösa lilla fiskebryggan. En äldre man i stor cowboyhatt verkade vara kommissarie och han vinkade och ropade att vi skulle komma i land. Allen satte den lilla jollen i sjön och rodde in med pass och papper men det dög inte, cowboyen ville inspektera båten. Han tog med sig en beväpnad soldat och det var allt vår lilla "Thermopylae" klarade av att frakta. Det första kommissarien befallde var att vi skulle ta ner båtflaggan. "Ingen har rätt att ha en amerikansk flagga hissad i detta land"
Efter mycket argumenterande och med hjälp av soldaten kunde vi få honom att förstå att ett fartyg alltid för sitt hemlands flagga, det är en internationell regel och en artighet mot det land de gästar. Allt lugnade ner sig, kommissarien och soldaten fick skjuts tillbaka i land och vi lovade att segla tidigt nästa morgon. Vad man var mest rädd för var nog att vi skulle smuggla med oss någon kuban ut ur landet.