Utlämnad.

Sent en eftermiddag knackade polisen på vår dörr. De hade med sig en expert på explosivt material. Dick hade klättrat upp i ett träd, demonterat en av varningssmällarna och tagit med den till polisen och anmält att vi hade livsfarliga fällor i skogen. I den skog där han själv hade ådömts besöksförbud.
Polisen undersökte platsen, tog bilder och ställde frågor samt uppmanade oss att ta ner de två återstående varningssmällarna. Om man klättrade upp i trädet och satte sig gränsle över ett skott och någon samtidigt drog av snubbeltråden kan jag tänka mig att rumpan blev svedd man i alla andra situationer var det omöjligt att bli skadad.
Medan allt detta pågick stod Dick och hans söner på sin sida om rågången, lyssnade och iakttog.
Vi anade att något allvarligt skulle inträffa nu när Dick visste att vi inte kunde höra om de kom. Hela natten var hundarna ute på vakt och nästa morgon avstod vi från vår vanliga skogspromenad.
Vi gick ut för att jobba på tomten men tyckte att vi hörde motorljud och röster vid grinden mot ängarna så vi beväpnade oss, jag med ett hagelgevär och Allen med pistol, och gick mot grinden för att inspektera. Grinden var uppbruten och stod på vid gavel och en bil backade just in på tomten. Allen sprang upp längs förarsidan för att se vem det var och ser Dick på passagerarsidan samt en okänd ung man som kör. När de blir varse att Allen ser dem börjar föraren köra framåt, ut genom grinden men med sådan fart att han kör ner i diket. Han slirar fram och tillbaka några gånger och då ser jag hur Dick öppnar dörren, lutar sig ut och avfyrar ett gevär mot oss. Under de sekunder som följde tänkte jag väldigt mycket, hur konstigt det än låter. Jag var medveten om att jag inte var träffad, såg att Allen stod på benen, såg honom höja sin pistol och avlossa två skott. Där står jag med ett laddat gevär i handen och hör min pappas röst inom mig: "Sikta aldrig på en människa". Så starkt var detta inpräntat i mina reflexer att jag i stället för att skjuta slängde mig ner på marken bakom en liten björnbärsbuske.
Föraren fick upp bilen på vägen och körde iväg i rasande fart. Vi gick in i huset och ringde polisen.
Det tog tre timmar innan polisen kom och då fick vi veta att Dick redan varit vid polisstationen och anmält oss och visat upp det gevär han påstod sig ha använt för att skjuta varningsskott i luften. Eftersom han var tidigare straffad många gånger och förbjuden att bära vapen blev han omedelbart arresterad. En av Allens kulor hade gått genom bakrutan på bilen, den andra träffade aldrig och Allen blev också arresterad och bortförd i polisbil för närmare utredning. Jag bad att en polisman skulle stanna och hjälpa mig vakta huset men det hade man inte befogenhet till.

När alla åkt ringde jag till vår snickarvän Greg, men eftersom han bara hade radiotelefon ville jag inte förklara händelsen så att alla andra i hela dalen kunde lyssna. Nyheten skulle snabbt vara ute ändå, så jag slängde på mig en jacka och tog fyrhjulsmotorcykeln för att snabbt köra till Gregs hus och be om hans hjälp.
Dessa motorcyklar är högljudda och därför hörde jag inte att det fanns en bil framför mig på skogsbilvägen. När jag rundat en kurva blockerades vägen plötsligt av den bil som tidigare på morgonen varit inblandad i händelsen på vår gård. Jag kunde tydligt se kulhålet i bakrutan.
Föraren och två andra unga män steg ut och började sakta gå emot mig. De använde alla de skällsord de var kapabla till och förklarade i målande ordalag vad de skulle göra med mig. Jag insåg att jag knappast skulle hinna lägga in backen, svänga runt och få in ettans växel innan de nådde fram till mig. I hastigheten när jag åkte hemifrån hade jag inte heller fått med mig pistolen, men det visste inte grabbarna. Jag vet att man inte ska bluffa men såg inte att jag hade någon annan chans. Lugnt och demonstrativt förde jag högerarmen över till vänstra sidan av kroppen, stoppar in handen där ett hölster borde finnas och håller handen kvar där medan jag säger till grabbarna att gå tillbaka till bilen och för sitt eget bästa köra därifrån.
Bluffen gick hem, de visste inte riktigt var de hade denna till synes orädda gamla kvinna så de gav sig av med hot om vad de skulle göra med mig nästa gång i stället.
Greg kom och hjälpte mig vakta huset, hans fästmö hämtade Allen i häktet samma kväll och sedan var det bara att invänta nästa vanvettiga händelse.
Dick tillbringade två veckor i häktet så vi hade åtminstone lite lugn under den tiden.