Ett svårt beslut.

Det gick rykten i dalen om att Dick tänkte tända på vårt hus. Många trodde på det eftersom det var en metod han använt tidigare för att bli av ned grannar han inte gillade. Ett par av våra vänner försökte tala honom till rätta men några människor vågade inte ens besöka oss längre av rädsla för att dra på sig Dicks vrede och själva bli utsatta. Polisen gjorde också försök men kunde inte ta honom på bar gärning.
Tribal-police var mycket vänliga och hjälpsamma och gjorde så gott de kunde men hade ju annat för sig än att åka omkring på vår skogsväg.

Karen, en av poliserna, kom upp en dag och undrade om vi fått besök av någon från Kanada. Vi kunde inte erinra oss att vi kände någon kanadick men hon berättade att en man kommit in på Yurok-kontoret och frågat efter oss och att man ritat en karta åt honom. Han hade blivit hänvisad från postkontoret i byn där vi bott 9 år tidigare till vårt nuvarande postkontor som hänvisat honom till handelsboden som skickat honom till Yuroks. Karen vände om, men lite senare eskorterade hon en vilsegången gammal seglarvän hela vägen upp till vår grind.
Det kan man kalla service!

Situationen började bli så olidlig att vi beslöt att försöka sälja vårt älskade Sparta som vi lagt ner hela vår själ i under de senaste 9 åren.
Sonen satte ihop en web.sida som vi hänvisade till i annonser i tidningar som vände sig till människor som ville leva ett fritt och självförsörjande liv i vildmarken; tidningar som Mother Earth, Countryside och Backwoods Home.
Vi var medvetna om att det kunde ta tid att hitta någon som var villig att lägga ner pengar på att bo så avsides som vi gjorde. Det fanns också väldigt få arbetstillfällen i dalen så det måste vara någon med en inkomst från något annat håll. Hela sommaren gick utan att vi fick några riktigt allvarliga förfrågningar. Ett par barnfamiljer kom och tittade men avskräcktes av vägen de skulle vara tvungna att köra för att transportera barnen till skolbussen varje dag.