Berit's two cents

Livet är en fantastisk resa... väl värd att göra, åtminstone en gång.

tisdag, januari 23, 2007

Att hålla sig på den smala vägen.


Sonen och hans fru planerade att flytta tillbaka till Japan en kortare tid och behövde inte ta alla möbler och prylar med sig i flytten. Under några helger körde de upp släpvagnslaster från San Francisco med de saker de ville spara men inte flytta med sig. Min pappas skrivbord bl.a. som tidigare rest från Sverige till Japan till Connecticut till Californien hamnade nu hos oss.
När de flyttade tillbaka efter ett halvår skulle alla deras saker ftransporteras igen, denna gång till Georgia. En flyttfirma vidtalades som i sin tur lade ut jobbet på ett mindre företag och någonstans däremellan försvann informationen om att det bara behövdes en mycket liten lastbil. Att det i själva verket inte gick att köra upp med något annat än en liten flyttbil.
Det var i slutet av november och man varnade för snö på våra höjder. Sent på eftermiddagen ringde föraren och meddelade att han snart var framme och behövde instruktioner för sista biten upp till vårt hus. Allen körde ner för att visa vägen och där kommer två unga män gladeligen körande i en minst 12 meter lång flyttbil. Allen tog med dem i vår pickup för att visa vad som väntade dem och de trodde att de skulle klara färden. "No problem, man!"
Halvvägs upp körde de naturligtvis för långt ut på kanten av vägen som gav vika och hela ekipaget blev hängande över en brant . Regnet övergick i snö och det började mörkna och allt räddningsarbete måste uppskjutas till morgondagen.
De två unga männen hade ingen aning om vad de skulle göra. De hade tagit jobbet som ett extraknäck över helgen, det var en timmes resa till närmaste hotell och matställe och det fanns ingen taxi överhuvudtaget.
Det slutade med att vi bäddade för två i vardagsrummet, stekte några fler kotletter till middagen, ringde en bogserare som lovade att komma nästa morgon om det inte snöade för mycket och lyssnade på de utskällningar som chauffören fick av sin chef via telefon.
Vi visste att en vanlig bogserbil inte var stark nog att dra upp lastbilen så Allen vidtalade en granne som har en "skidder" att komma och hjälpa till. En skidder är en stor terränggående maskin som används för att flytta stockar vid avverkningar.
Efter några timmars krånglande nästa dag gav bogseraren upp, lovade att hans försäkring skulle täcka skiddern om något gick alldeles på tok och så drogs flyttbilen upp på vägen igen.
Det hela avlöpte så småningom lyckligt och de två unga männen kunde slutföra sitt jobb och köra på asfalterade vägar igen

5 Comments:

  • At 10:59 fm, Anonymous Anonym said…

    Shit, Berit, vilka äventyr! Denna kommentar skriver jag för att tacka för ett balanserat och intressant inlägg i sexdebatten borta hos Visionary Soul. Det var skönt för mig att få lite medhåll, inte minst för att du är kvinna och därmed möjligen "får lov" att säga saker som jag inte får.

     
  • At 12:50 em, Blogger Berit said…

    Kul att du tittar in på min sida, Skrivkramp. Kom gärna igen!

    Debatter blir lite tokiga ibland när kontrahenter har "a chip on the shoulder"

     
  • At 1:19 em, Anonymous Anonym said…

    Det känns som att vara med i en äventyrsfilm... fast på riktigt:)
    "Flyttkillarna" tyckte nog att deras uppdrag var häftigt - att bli fast hos trevliga människor vid Klamath River.

    Hur gick det med skrivbordet efter din pappa? Jag tänker på att jag nog såg det i Åsarna i min ungdom och nu så har det rest världen runt...det kunde vi inte ana då:)

    Tänkte skriva mail..men jag har lite knas med min telia så den "hickar" iväg mail utan att jag hinner skriva något. Jag t o m har skickat mail till mig själv!

    Jag hoppas få hjälp med ikväll...
    Suck - en del dagar är jag osams med maskiner, hm.

    PS Ditt inlägg var bra! Själv avstår jag just nu för att delta i debatter - orkar inte tänka klart.

     
  • At 4:14 em, Blogger Berit said…

    Pappas gamla skrivbord står nu här i vardagsrummet och jag vet att han skulle vara stolt om han visste att det används av hans barnbarnsbarn nästan varje dag.

     
  • At 6:02 em, Anonymous Anonym said…

    Hur ser det ut nu då med avsändare
    står det enbart "Inkan" i blått hos dig? Så ska det vara. Och klickar du så kommer du till min profil eller? ( tror jag)


    Tänk, skrivbordet finns kvar och används av ett barnbarnsbarn - det är fantastiskt. Vilken klenod.
    Både den lilla och skrivbordet: var rädd om dem;)

     

Skicka en kommentar

<< Home