En ny era.

Vi hade tråkigt!
Efter ett par år i vårt nya fina hus hade vi för lite att göra. Allting var perfekt, inga utmaningar, inga svårigheter att övervinna. Eftersom vi planerat att segla mycket hade vi valt en tomt mitt bland alla träd i skogen och det fanns inte ens plats för ett grönsaksland. Vi tillbringade tid med Pappa, vandrade i bergen och paddlade i floden men vi drog gränsen vid att börja spela golf.
Vi började se oss om efter en plats där vi kunde leva mera självständigt för att testa vår överlevnadsförmåga. Kraven var mycket mark, sydläge för maximal solenergi, vatten och överkomligt pris.
En dag i mars ringde vår mäklare och påstod att han hittat det perfekta stället. Sydväst om Hoopareservatet i Klamathflodens dalgång högt uppe på berget och 3 km från allmän landsväg. Den sista biten av skogsbilvägen upp mot fastigheten var bortsköljd av flera års regn och inte ens fyrhjulsdrift hjälpte. Vi fick gå den sista halva kilometern. Det verkade fullständigt vansinnigt att ens tänka sig att köpa ett ställe dit vi inte ens kunde ta oss med bil men när vi rundat den sista kröken och gick ut på ängarna kände jag mig som Julie Andrews i The Sound of Music. När jag tittade på Allen visste jag att han kände på samma sätt: "Här vill vi bo".
Vi köpte 25 ha. mark med ängar och skog, två naturliga vattenkällor, två små dammar, en fullständigt obeboelig, fallfärdig stuga, en vidunderlig utsikt och rätt till en skogsbilväg som knappt existerade.
Båten och det perfekta huset var till salu.