SPARTA

Redan innan alla överlåtelsepapper var klara började vi arbeta på vägen. Vi köpte en gammal Ford pick-up men fyrhjulsdrift och efter några dagars slit med hacka, spett och spadar hade vi fyllt de värsta hålen så att vi kunde köra ända upp till det gamla huset.
Vårt ställe hade rykte om sig att ha varit den största marijuana farmen i trakten, den förre ägare hade dött en tidig död och hans fru flyttat till stan. Stället hade stått tomt i 6 år och det fanns absolut ingenting av värde kvar i huset. Dörrar, köksinredning, väggpaneler och isolering var var urrivet. Toaletten och tvättstället var borta, det enda som fanns kvar i badrummet var duschkabinen eftersom den var för stor att få ut genom dörröppningen.
Ryktet berättade att Carl, den förre ägaren led av paranoia och hade gömt alla sina pengar på konstiga, svåråtkomliga ställen i huset och att skattletare hade tillbringar mycket tid i huset.
Alla fönster var krossade och svalorna hade bon överallt och fladdermössen hängde upp och ned i takbjälkarna. Före 1936 fanns det inga björnbärsbuskar i dessa trakter men när dessa eländiga växter fördes in av européerna tog de omedelbart över landet och de trivdes särskilt bra på Sparta, som vi döpte vårt ställe till. Hela första sommaren högg , drog och brände vi bärbuskar fulla med taggar. Blodet rann tillsammans med svett och tårar.
Sonen, kom på besök från Japan och tillbringade en månad hos oss och fick utlopp för all sin överskottsenergi.
Det fanns två bostadshus på fastigheter ovanför oss, det ena var bebott av en alkoholiserad drogmissbrukare och det andra huset var tomt för tillfället. Vi lärde oss att det fanns en annan väg in från baksidan av berget och vi lyckades få upp husbilen Lekstugan den vägen så att vi kunde sova över ibland och laga mat.
Det fanns 9 halvvilda hästar och en stor svart ko som vandrade omkring på ägorna. Tre av hästarna hade övergivits av Carls änka och de andra var pensionärer som folk helt enkelt släppt fria när de ledsnade på dem. Klimaten är milt nog för att hästarna ska ha bete året runt, hovarna slits ner av den steniga terrängen, det fanns vatten tillräckligt i våra dammar och skydd mot regn och rusk under de tätväxande granarna vid huset. Jag såg till att jag alltid hade morötter med mig och efter en tid kunde jag faktiskt komma nära alla utom kossan.