Valfångst.

Öbefolkningen i Caribbean är beroende av havet för sin existens.
Valfångst är en liten del men om man tänker på den stora mängd kött som det ger varje gång är det viktigt. Valköttet distribueras bland befolkningen och säljs också i affärerna. Den vanligaste valarten som man harpunerar är short-finned-pilot-whale eller blackfish, som den också kallas, och mellan tre och fyrahundra valar per år stryker med.
Valfångst är viktigt i Dominica, St. Lucia, Beguia och St. Vincent.
I Bequia jagar man också Humpback whales vilka är betydligt större än pilot-whales. Man harpunerar ca. fyra av dessa per år från en mängd som beräknas uppgå till ca. 10000 valar som årligen passerar. Under de senaste åren har antalet båtar reducerats till en enda. En respekterad valfångare har lärt sig konsten från de äldre i familjen och förväntas fortsätta traditionen och lära upp sina söner.
Valfångst är en mycket omdiskuterad fråga runt om i världen med framför allt Japan, Norge och Island å ena sidan och världens engagerade valjaktsmotståndare å den andra. The International Whaling Commission försöker stå i mitten av denna strid och lyssna till alla argument.
Valfångarna menar att Commissionens uppgift är att försäkra alla om att vi fortsätter att ha tillgång till valkött. Det obetydliga antal valar som dödas i Caribbean representerar inte något hot för valmängden i världen. I områden där befolkningen har varit beroende av havet i årtusenden är den begränsade fångsten ovärderlig för individer, familjer och samhället som sådant.
Motståndarna hävdar att det inte borde finns utrymme i dagens samhälle för en organisation som förespråkar valfångst. Man hävdar också att valarna är mer värdefulla levande än döda eftersom de lockar turister till öarna. Ett exempel från Dominican Republic (ej att förväxla med Dominica) visar att under den 60-dagars period när hump-back valarna vandrar inbringade detta många tusen dollar från åskådare från andra länder.
Jag känner igen mycket av resonemanget från Hoopa Indian reservation fast där gällde det laxen i älvarna och vattenregleringar. Den stora skillnaden är att hoopaindianerna främsta inkomstkälla är socialbidrag och laxfisket en tradition som hålls vid liv av kulturella skäl medan Caribbeans öbefolkning lever i självständiga stater utan bidrag från annat håll.