Bevakning.

När jag växte upp var jakt en vanlig del av vardagen, fågel , hare och älg var viktiga tillskott i hushållet. Min mamma födde upp stövare som visades upp på utställningar och deltog i jaktprov och hon var också Sveriges första kvinnliga jaktprovsdomare. Vapen fanns både hemma och hos mina morföräldrar och jag fick tidigt lära mig respekt för vapen och hur man handskas med dem. När jag var 11 år sköt jag min första hare. Senare i livet var jag bilkårist under en tid och lärde mig hantera andra sorts vapen med respekt. Under en tid tävlade jag också framgångsrikt i skidskytte.
Det kändes ändå underligt att vara beväpnad varje gång jag lämnade huset men jag ansåg det nödvändigt eftersom Dicks söner vid ett flertal tillfällen hotat att misshandla mig. Det är viktigt att komma ihåg att det inte är vapen som dödar, det är människan som håller i vapnet. Den viktigaste regeln när det gäller skjutvapen är att aldrig sikta på något om man inte är villig att döda det.
Vi hittade cigarettfimpar och tomma ölburkar i skogen norr om huset så vi visste att Dick och hans grabbar strök omkring på våra marker. Vi installerade en sändare mellan två träd som gav en alarmsignal i huset om någon passerade på den delen av stigen. Den reagerade naturligt på allt som var högre än en och en halv meter men nattetid var det förutom björnar mest människor som vandrade omkring.
Vi satte också upp "snubbeltrådar" på tre ställen över stigarna. Om dessa trådar drogs av lösgjordes en spärr och ett knallskott avlossades i ett träd på sidan av vägen. Det fanns inga hagel i patronerna men smällen var kraftig nog för att höras till huset och eventuellt skrämma en inkräktare åtminstone första gången.
Någon gång ibland hörde vi skott och vi flyttade om "fällorna" med jämna mellanrum. Vi stannade hemma så mycket som möjligt och om vi någon gång måste resa till stan tillsammans körde vi långa omvägar för att inte Dick och grabbarna skulle se oss. Det var en olidlig och ohållbar situation men vi måste invänta en köpare.