Vägen till staden.

Oftast tänker man inte så mycket på en vägs betydelse. Den är där för att vi ska kunna ta oss från A till B. Man svär ibland över potthål och trafikintensitet men en väg kan också vara ren terapi.
Våra första tre kilometer för att nå civilisationen var en brant jord och stenväg som under den värsta regnperioden inte ens var farbar med fyrhjulsdrift. Vi arbetade ständigt med den vägbiten tillsammans med Gaylord, vår yurokgranne. Hur mycket vi än förbättrade och dikade fanns det ändå alltid folk som körde den för första gången och undrade varför vi inte gjorde något åt vägen.
Så få människor bodde efter den vägen att om man såg någon, blev det alltid en kort pratstund. Eftersom det knappt fanns telefon och inga dagstidningar spreds nyheter ändå förbluffande fort.
Nästa bit in mot stan var smal men asfalterad. Den följde alla flodens vindlingar och var inte särskilt förlåtande mot dåliga, ouppmärksamma förare. De människor man såg efter den vägen erbjuds alltid skjuts och även om man inte kände alla till namnet var det en kusin till någon man kände.
Närmare staden blev vägen bredare, rakare, snabbare men fortfarande brant och vintertid var de två bergspassen ofta ishala och ibland stängda. De var inte många man kände igen efter den vägsträckan och några liftare tog jag sällan upp om jag körde ensam.
Sista milen in till stan var fyrfilig motorväg, alldeles lagom hektisk för att man skulle ställa om sig till stadsträngseln och ljudet och så var den två timmar långa färden in till staden fullbordad.