Hatkärlek.

Jag och Barney, den gula traktorn, hade ett komplicerat förhållande. Egentligen var det väl bara jag som förhöll mig, han var nog ganska likgiltig. Han var stor och stark, ibland alldeles oumbärlig. Han grävde diken längs vägen och lyfte stora kulverts, han flyttade ved, stenar och byggbjälkar, men det stora problemet var att han var från slättlandet. Han hade inte bromsar som var ämnade för våra bergssidor.
Man kunde sakteliga krypa nedför vägen på lägsta växel och motorbroms men det räckte inte alltid. Alldeles av sig själv ökade han farten och det enda man kunde göra var att snabbt slänga in backen och få tvärstopp eller sänka den främre skopan och hoppas att det fanns någonting i vägen att få stopp emot. Två gånger körde vi av vägen och blev hängande över en kant, på nåder av något litet träd som råkade växa just där. Båda gångerna tog det lång tid att med taljor, rep och pickupbil få upp honom på vägen igen. En gång exploderade ena bakdäcket och hela traktorn lade sig platt på sidan. Vi använde domkrafter, stubbar, block och kedjor och efter en hel dags slit stod han på rätt köl igen. Nästan alla problem vi konfronterades med måste vi lösa på egen hand, det fanns inte någon i närheten att be om hjälp. Det var ofta utmaningar som påminde om livet på segelbåten.