Djurliv.

När vi flyttade upp på berget vandrade nio hästar och en mjölkko omkring på egen hand. Något senare släppte en optimistisk man ut en hel flock med biffkor i hopp om att de skulle äta sig feta och sedan skulle han och sönerna på cowboyvis driva ihop hjorden och frakta den till stan. Nu gick det inte riktigt som beräknat. Ingen man till häst kan valla vilda kor som springer som de vill i skogen. Korna förblev vid liv och förökade sig snabbt. Ungtjurarna bildade egna flockar och varje år var det kamp om ledarskapet i den ursprungliga flocken. Den gamle Brahama tjuren blev utmanad av någon yngre tjur och det verkade som alla kamper skedde på våra ängar. Tjurarna stångades, råmade och grävde i marken och var allmänt hotfulla. De var de enda djur jag var rädd för bland alla som fanns trots att vi hade både björn och puma runt knutarna.
Varje vår föddes kalvarna på ängen, det fanns mycket mat att tillgå efter vinterns regn. Vissa år mellan november och mars kunde vi få över 250 cm. regn.
Det dröjde några år innan folk på allvar började jaga boskapen. Det gick omkring tonvis med stekar och hamburgare och det var fritt fram för alla. Vi sköt också en kviga och med traktorn var det enkelt att köra hem den och slakta under sanitära förhållanden. Allt överblivet, ben, hud och inälvor la vi ut i skogen och det tog inte mer är ett dygn förrän varje liten bit var uppäten av prärievargar, björnar och gamar. Gamarna var så tunga av mat att de inte ens orkade lyfta när jag gick tillbaka och tittade nästa dag.
Hästarna lämnades ifred. De var gamla och skröpliga och nästan varje vinter dog en eller två. När vi flyttade efter tio år fanns det bara två hästar kvar. Ungdomar försökte fånga någon ibland för att rida på och en av stona kom en dag med ett lasso runt halsen. Repet hade skurit in i halsen och hästen var nära att kvävas samtidigt som hela såret var varigt och infekterat. En repstump hängde ner på marken och hon trampade på den då och då och drog åt repet ännu hårdare.
Det gick åt många morötter för att komma tillräckligt nära och skära av repet. Det krälade hundratals fluglarver i det infekterade såret och jag försökte förgäves tvätta rent men det tog lång tid mellan varje gång jag kunde komma nära hästen. Senare lärde jag mig att fluglarver faktiskt är väldigt bra för infekterade sår. De äter upp de döda, variga sårytorna och ger såret möjlighet att läka bättre.
När hela detta äventyr var över var den lilla hästen riktigt tam, följde mig överallt och knuffades för att få morötter. Jag kallade henne för "Pain-in-the-neck" efter detta.
När det var dags för henne att dö kom hon till vår grind där jag hittade henne stel och orörlig en morgon. De två andra överlevande hästarna stod där tillsammans med henne. Vi grävde ett djupt hål och begravde henne på ängen där hon betat i så många år och hela den dagen stod de andra hästarna kvar vid graven.