The End.

Äntligen fick vi ett anbud på huset. Det var lägre än vi tänkt oss men vid det här laget var vi beredda att ta nästan vad som helst.
Det kom från en ung familj från San Francisco. De hade två barn som mamman skulle undervisa där hemma och pappan skulle sköta det mesta av sitt arbete via internet och bara behöva flyga till The Bay Area ett par gånger i månaden. De skulle skaffa hundvalpar, höns, kaniner och getter och försöka bli så självförsörjande som möjligt.
Innan vi hunnit skriva på papperen fick vi ytterligare ett anbud. Denna gång från en ung man från trakten som erbjöd sig att betala vad vi begärt och dessutom kontant. Han hade vuxit upp tillsammans med Dicks pojkar och visste bakgrunden till den strid som pågick och det avskräckte honom inte.
Vi började omedelbart packa och ordna med flytten till Atlanta där min son med familj bodde. Deras närmaste granne ville sälja sitt hus som var alldeles lagom stort för två personer och även fast vi aldrig sett huset från insidan annat än via video och foton köpte vi det osett.
Så slutar kapitlet om Sparta och alla levde lyckliga i alla sina dagar.

Tack alla ni som haft tålamod att läsa berättelsen, om tio år kan jag kanske skriva kapitlet om Atlanta.

Utlämnad.

Sent en eftermiddag knackade polisen på vår dörr. De hade med sig en expert på explosivt material. Dick hade klättrat upp i ett träd, demonterat en av varningssmällarna och tagit med den till polisen och anmält att vi hade livsfarliga fällor i skogen. I den skog där han själv hade ådömts besöksförbud.
Polisen undersökte platsen, tog bilder och ställde frågor samt uppmanade oss att ta ner de två återstående varningssmällarna. Om man klättrade upp i trädet och satte sig gränsle över ett skott och någon samtidigt drog av snubbeltråden kan jag tänka mig att rumpan blev svedd man i alla andra situationer var det omöjligt att bli skadad.
Medan allt detta pågick stod Dick och hans söner på sin sida om rågången, lyssnade och iakttog.
Vi anade att något allvarligt skulle inträffa nu när Dick visste att vi inte kunde höra om de kom. Hela natten var hundarna ute på vakt och nästa morgon avstod vi från vår vanliga skogspromenad.
Vi gick ut för att jobba på tomten men tyckte att vi hörde motorljud och röster vid grinden mot ängarna så vi beväpnade oss, jag med ett hagelgevär och Allen med pistol, och gick mot grinden för att inspektera. Grinden var uppbruten och stod på vid gavel och en bil backade just in på tomten. Allen sprang upp längs förarsidan för att se vem det var och ser Dick på passagerarsidan samt en okänd ung man som kör. När de blir varse att Allen ser dem börjar föraren köra framåt, ut genom grinden men med sådan fart att han kör ner i diket. Han slirar fram och tillbaka några gånger och då ser jag hur Dick öppnar dörren, lutar sig ut och avfyrar ett gevär mot oss. Under de sekunder som följde tänkte jag väldigt mycket, hur konstigt det än låter. Jag var medveten om att jag inte var träffad, såg att Allen stod på benen, såg honom höja sin pistol och avlossa två skott. Där står jag med ett laddat gevär i handen och hör min pappas röst inom mig: "Sikta aldrig på en människa". Så starkt var detta inpräntat i mina reflexer att jag i stället för att skjuta slängde mig ner på marken bakom en liten björnbärsbuske.
Föraren fick upp bilen på vägen och körde iväg i rasande fart. Vi gick in i huset och ringde polisen.
Det tog tre timmar innan polisen kom och då fick vi veta att Dick redan varit vid polisstationen och anmält oss och visat upp det gevär han påstod sig ha använt för att skjuta varningsskott i luften. Eftersom han var tidigare straffad många gånger och förbjuden att bära vapen blev han omedelbart arresterad. En av Allens kulor hade gått genom bakrutan på bilen, den andra träffade aldrig och Allen blev också arresterad och bortförd i polisbil för närmare utredning. Jag bad att en polisman skulle stanna och hjälpa mig vakta huset men det hade man inte befogenhet till.

När alla åkt ringde jag till vår snickarvän Greg, men eftersom han bara hade radiotelefon ville jag inte förklara händelsen så att alla andra i hela dalen kunde lyssna. Nyheten skulle snabbt vara ute ändå, så jag slängde på mig en jacka och tog fyrhjulsmotorcykeln för att snabbt köra till Gregs hus och be om hans hjälp.
Dessa motorcyklar är högljudda och därför hörde jag inte att det fanns en bil framför mig på skogsbilvägen. När jag rundat en kurva blockerades vägen plötsligt av den bil som tidigare på morgonen varit inblandad i händelsen på vår gård. Jag kunde tydligt se kulhålet i bakrutan.
Föraren och två andra unga män steg ut och började sakta gå emot mig. De använde alla de skällsord de var kapabla till och förklarade i målande ordalag vad de skulle göra med mig. Jag insåg att jag knappast skulle hinna lägga in backen, svänga runt och få in ettans växel innan de nådde fram till mig. I hastigheten när jag åkte hemifrån hade jag inte heller fått med mig pistolen, men det visste inte grabbarna. Jag vet att man inte ska bluffa men såg inte att jag hade någon annan chans. Lugnt och demonstrativt förde jag högerarmen över till vänstra sidan av kroppen, stoppar in handen där ett hölster borde finnas och håller handen kvar där medan jag säger till grabbarna att gå tillbaka till bilen och för sitt eget bästa köra därifrån.
Bluffen gick hem, de visste inte riktigt var de hade denna till synes orädda gamla kvinna så de gav sig av med hot om vad de skulle göra med mig nästa gång i stället.
Greg kom och hjälpte mig vakta huset, hans fästmö hämtade Allen i häktet samma kväll och sedan var det bara att invänta nästa vanvettiga händelse.
Dick tillbringade två veckor i häktet så vi hade åtminstone lite lugn under den tiden.

Bevakning.

När jag växte upp var jakt en vanlig del av vardagen, fågel , hare och älg var viktiga tillskott i hushållet. Min mamma födde upp stövare som visades upp på utställningar och deltog i jaktprov och hon var också Sveriges första kvinnliga jaktprovsdomare. Vapen fanns både hemma och hos mina morföräldrar och jag fick tidigt lära mig respekt för vapen och hur man handskas med dem. När jag var 11 år sköt jag min första hare. Senare i livet var jag bilkårist under en tid och lärde mig hantera andra sorts vapen med respekt. Under en tid tävlade jag också framgångsrikt i skidskytte.
Det kändes ändå underligt att vara beväpnad varje gång jag lämnade huset men jag ansåg det nödvändigt eftersom Dicks söner vid ett flertal tillfällen hotat att misshandla mig. Det är viktigt att komma ihåg att det inte är vapen som dödar, det är människan som håller i vapnet. Den viktigaste regeln när det gäller skjutvapen är att aldrig sikta på något om man inte är villig att döda det.
Vi hittade cigarettfimpar och tomma ölburkar i skogen norr om huset så vi visste att Dick och hans grabbar strök omkring på våra marker. Vi installerade en sändare mellan två träd som gav en alarmsignal i huset om någon passerade på den delen av stigen. Den reagerade naturligt på allt som var högre än en och en halv meter men nattetid var det förutom björnar mest människor som vandrade omkring.
Vi satte också upp "snubbeltrådar" på tre ställen över stigarna. Om dessa trådar drogs av lösgjordes en spärr och ett knallskott avlossades i ett träd på sidan av vägen. Det fanns inga hagel i patronerna men smällen var kraftig nog för att höras till huset och eventuellt skrämma en inkräktare åtminstone första gången.
Någon gång ibland hörde vi skott och vi flyttade om "fällorna" med jämna mellanrum. Vi stannade hemma så mycket som möjligt och om vi någon gång måste resa till stan tillsammans körde vi långa omvägar för att inte Dick och grabbarna skulle se oss. Det var en olidlig och ohållbar situation men vi måste invänta en köpare.

Ett svårt beslut.

Det gick rykten i dalen om att Dick tänkte tända på vårt hus. Många trodde på det eftersom det var en metod han använt tidigare för att bli av ned grannar han inte gillade. Ett par av våra vänner försökte tala honom till rätta men några människor vågade inte ens besöka oss längre av rädsla för att dra på sig Dicks vrede och själva bli utsatta. Polisen gjorde också försök men kunde inte ta honom på bar gärning.
Tribal-police var mycket vänliga och hjälpsamma och gjorde så gott de kunde men hade ju annat för sig än att åka omkring på vår skogsväg.

Karen, en av poliserna, kom upp en dag och undrade om vi fått besök av någon från Kanada. Vi kunde inte erinra oss att vi kände någon kanadick men hon berättade att en man kommit in på Yurok-kontoret och frågat efter oss och att man ritat en karta åt honom. Han hade blivit hänvisad från postkontoret i byn där vi bott 9 år tidigare till vårt nuvarande postkontor som hänvisat honom till handelsboden som skickat honom till Yuroks. Karen vände om, men lite senare eskorterade hon en vilsegången gammal seglarvän hela vägen upp till vår grind.
Det kan man kalla service!

Situationen började bli så olidlig att vi beslöt att försöka sälja vårt älskade Sparta som vi lagt ner hela vår själ i under de senaste 9 åren.
Sonen satte ihop en web.sida som vi hänvisade till i annonser i tidningar som vände sig till människor som ville leva ett fritt och självförsörjande liv i vildmarken; tidningar som Mother Earth, Countryside och Backwoods Home.
Vi var medvetna om att det kunde ta tid att hitta någon som var villig att lägga ner pengar på att bo så avsides som vi gjorde. Det fanns också väldigt få arbetstillfällen i dalen så det måste vara någon med en inkomst från något annat håll. Hela sommaren gick utan att vi fick några riktigt allvarliga förfrågningar. Ett par barnfamiljer kom och tittade men avskräcktes av vägen de skulle vara tvungna att köra för att transportera barnen till skolbussen varje dag.

Tårpil i vinterskrud.

En dag när Allen gick en runda på våra marken och närmade sig den norra fastighetsgränsen blev han anropad av Dick som befalld honom att vända. Allen påpekade att han var på sin egen mark, rågången var dessutom markerad med färgade band, och bad Dick att komma så att denne kunde förklara vad som var problemet. Dick gömde sig bakom sitt hus, hotade med att skjuta om Allen kom närmare och därefter avlossade han två skott som visslade över huvudet på Allen.
Händelsen polisanmäldes, Dick ådömdes besöksförbud och en polisman gjorde ett hembesök för att tala honom tillrätta.
Varje helg hade Dick besök av sina tre grabbar som alla var i övre tonåren. Det var en massa testosteron på ett och samma ställe och de använde sin tid till att berusa sig och ägna sig åt prickskytte med automatvapen. Tomburkarna slängdes för det mesta på vår infart och kulorna flög ofta genom träden ovanför vårt hus.
En man, som vi hjälpte tillrätta genom att låta honom bo i husvagn på vår äng, flyttade ganska snart tillbaka till stan.
Flera gånger hände det att vi fick slänga oss av vägen för att inte bli påkörda när vi gick på promenad, jag blev flera gånger tvingad av vägen när jag körde ensam i bilen och jag började ha pistol eller gevär med mig när jag var ute på egen hand.
För att få vatten till vår turbin hade vi med Yuroks tillåtelse lagt en 1.5 km. lång vattenledning på deras mark och den ledningen blev förstörd sex gånger. Vid några tillfällen sköt "någon" över våra huvuden när vi reparerade skadorn . Till slut gav vi till synes upp om vattenledningen, lämnade den avhuggen och gjorde en "hemlig" sidoledning som faktiskt inte upptäcktes av Dick på flera månader.
Situationen började bli olidlig, Allen fick högt blodtryck, blödande magsår igen och genomgick en canceroperation. Jag började drömma mardrömmar om hur jag mördade eller misshandlade någon.

Förgiftning

Efter Dons tragiska olycka stod huset norr om oss tomt länge. Fastigheten ägdes av två marijuana odlare varav den ene flyttat till San Francisco och var inte länge intresserad av vare sig marken eller det halvfärdiga huset. Den andre delägaren, Dick, var en notorisk fängelsekund, missbrukare och vad man här kallas "felon". Felon är en person straffad för grova brott och en sådan har inte rätt att äga vapen.
Ingen betalade fastighetsskatt så efter några år beslagtog kronofogden fastigheten och den skulle säljas på auktion. Vi skrapade ihop tillräckligt mycket pengar för att åtminstone vara med och bjuda men dagen innan auktionen betalade Dick skatt och straffavgifter och eftersom hans fru slängt ut honom flyttade han upp i huset. Han hatade poliser och eftersom Allen är en pensionerad sådan, stod vi inte högt i popularitet. Efter nio år av fridfullt och stillsamt leverne började nu något som med tiden skulle urarta till ett rent helvete.
Under en av våra morgonpromenade hittade hundarna något ätbart strax utanför grinden och innan jag hann se vad det var, var det naturligtvis uppätet. Augie kräktes upp en massa äckel när vi kom hem men Chewbacca visade inga tecken på att vara sjuk. Nästa dag hade Chewie feber och kräktes men det var inte förrän efter två dagar som jag tog honom till veterinären. Då var han matt och svag, saknade aptit, hade feber och svullna lymfkörtlar. Diagnosen var "Salmon Poisoning" som är en vanlig dödsorsak bland hundar i trakten fast jag aldrig hört talas om det tidigare.
Det orsakas av en parasit som lever i fiskarter som vandrar upp för floderna för att leka. Parasiten som i sig själv är rätt oskyldig kan infekteras av en micro-organism, Neorickettsia helminthoeca, och det är denna organism som orsakar förgiftningen som enbart kan drabba hundar. 95 procent av de drabbade hundarna dör inom några dagar av uttorkning och de fåtal som överlever blir immuna.
Indianerna ger rå fisk till hela valpkullar för att på ett tidigt stadium sortera ut vilka som kan bilda immunitet eftersom det är en omöjlighet att hålla vuxna hundar borta från rå fisk.
Augie som kom från en indianfamilj hade tydligen gått igenom provet och klarat sig för han blev inte sjuk, men Chewie var illa däran. Han testades och kurerades med antibiotika och avmaskningsmedicin men nu frågade vi oss: Hur kom det sig att rens och inälvor från rå lax låg alldeles utanför vår grind vid en väg som bara användes av oss och som var tre kilometer från floden?

Att hålla sig på den smala vägen.

Sonen och hans fru planerade att flytta tillbaka till Japan en kortare tid och behövde inte ta alla möbler och prylar med sig i flytten. Under några helger körde de upp släpvagnslaster från San Francisco med de saker de ville spara men inte flytta med sig. Min pappas skrivbord bl.a. som tidigare rest från Sverige till Japan till Connecticut till Californien hamnade nu hos oss.
När de flyttade tillbaka efter ett halvår skulle alla deras saker ftransporteras igen, denna gång till Georgia. En flyttfirma vidtalades som i sin tur lade ut jobbet på ett mindre företag och någonstans däremellan försvann informationen om att det bara behövdes en mycket liten lastbil. Att det i själva verket inte gick att köra upp med något annat än en liten flyttbil.
Det var i slutet av november och man varnade för snö på våra höjder. Sent på eftermiddagen ringde föraren och meddelade att han snart var framme och behövde instruktioner för sista biten upp till vårt hus. Allen körde ner för att visa vägen och där kommer två unga män gladeligen körande i en minst 12 meter lång flyttbil. Allen tog med dem i vår pickup för att visa vad som väntade dem och de trodde att de skulle klara färden. "No problem, man!"
Halvvägs upp körde de naturligtvis för långt ut på kanten av vägen som gav vika och hela ekipaget blev hängande över en brant . Regnet övergick i snö och det började mörkna och allt räddningsarbete måste uppskjutas till morgondagen.
De två unga männen hade ingen aning om vad de skulle göra. De hade tagit jobbet som ett extraknäck över helgen, det var en timmes resa till närmaste hotell och matställe och det fanns ingen taxi överhuvudtaget.
Det slutade med att vi bäddade för två i vardagsrummet, stekte några fler kotletter till middagen, ringde en bogserare som lovade att komma nästa morgon om det inte snöade för mycket och lyssnade på de utskällningar som chauffören fick av sin chef via telefon.
Vi visste att en vanlig bogserbil inte var stark nog att dra upp lastbilen så Allen vidtalade en granne som har en "skidder" att komma och hjälpa till. En skidder är en stor terränggående maskin som används för att flytta stockar vid avverkningar.
Efter några timmars krånglande nästa dag gav bogseraren upp, lovade att hans försäkring skulle täcka skiddern om något gick alldeles på tok och så drogs flyttbilen upp på vägen igen.
Det hela avlöpte så småningom lyckligt och de två unga männen kunde slutföra sitt jobb och köra på asfalterade vägar igen

Dramatik.

Allen hade mått dåligt i ett par dagar och en fredag morgon hade han blod i avföringen. I Hoopa finns ett nytt fint sjukhus för stam-medlemmarna och dit hade jag fraktat de olycksfall jag tagit hand om. Om man är en åttondel indian är man automatiskt indian och har fri sjukvård där, och vid rena olycksfall tar man också emot icke-indianer.
Nästa klinik finns i WillowCreek och dit var det en timmes resa för oss men eftersom han ändå hade ärende till järnaffären åkte han in där för en snabbkoll.
Man befarade ingenting allvarligt och gav honom en tid hos doktorn i stan på måndag.
Vid tvåtiden på söndagsnatten väckte han mig och tala om att han måste till sjukhus. Han kräktes färskt blod och var mycket matt. Jag hade möjligheten att ringa efter ambulanshelikopter men det innebar att jag måste lämna honom ensam i huset medan jag riggade upp strålkastare ute på ängen så att de kunde landa i becksvarta mörkret. Jag bedömde att det skulle ta för lång tid.
Mitt andra alternativ var att ringa ordinarie ambulans från Hoopa och möta dem halvvägs. Att instruera en förare om vägen hem till oss var en risk jag inte kunde ta och dessutom hade de bara en bil med fyrhjulsdrift som kanske redan var på annat uppdrag. Jag kontaktade 911 och de lovade att möta mig vid bron över Klamath om 20 minuter.
Medan jag hjälpte Allen att få på sig lite kläder svimmade han och hur skulle jag få ut en 90 kilos karl till bilen? Jag ruskade honom, kånkade, lyfte och med lite hjälp från honom själv fick jag så småningom in honom i bilen. Så fort som jag sedan körde har jag nog aldrig någon tagit sig fram på våra vägar. Det var tur att det var mörk och ingen annan trafik på vägen. Jag signalerade vid varje sväng för att skrämma eventuella hästar och björnar på vägen och tog mig till den väntande ambulansen på 25 minuter. Där tog de över, satte dropp och körde in till sjukhuset i stan. Efter en vecka var han hemma igen men hela den vårvintern var han trött och svag.

Weitchpec bridge; målning av Paul Sterngold

Vattenlek.

Sommarens höjdpunkt var en paddeltur från Hoopa till Weitchpec. Det är en heldagstur om man inkluderar lunch på någon klippa längs färden och otaliga stopp för att länsa kanoterna. Vi hade uppblåsbara kajaker vilka är lättare att hantera än de av glasfiber.
Trinityfloden är ganska snäll vid denna del, mest bara klass I och II forsar med ett undantag, Smoker's hole vilket är en kategori III fors. Första gången gör man klokast i att först gå stranden en bit och verkligen studera forsen. Det gäller att komma in rätt annars hamnar man sidledes i strömfåran lite längre ner och kapsejsar. Det har hittills aldrig hänt att hela sällskapet tagit sig ner i båtarna, det är alltid någon som tippat. Smoker's är inte någon "keeper" med virvlar som håller en kvar under vatten, men det är ändå rätt dramatiskt att slungas runt, mista både paddel och kanot och utan kontroll föras ner av vattenmassorna.
Skratten och historierna, som senare berättades runt middagsbordet, blev snart lika vilda som Smoker's hole när vi trötta och solvarma erinrade oss den dagens äventyr.

SPIRIT.

Vi hade ständigt byggnationer på gång. Eftersom vägen var dålig och brant hade vi aldrig försökt att ta upp en cementbil till Sparta , all cement hade blandats i en skottkärra och ibland i grannens cementblandare som drevs med generator. Nu skulle vi emellertid sätta upp en förråds och verkstadsbyggnad och gjuta en stor cementplatta , 6.5 gånger 10 meter och det kunde inte blandas för hand.
Den torra cementen i säckar lastade vi på pickup lastbilen och körde upp i ett par omgångar så att cementbilen kunde köra upp tom. Grus och sand fanns redan på plats eftersom vi lagrat det genom åren för att reparera vägen. Vatten var det ingen brist på.
Vi hade vid det här laget också en liten bandtraktor som var bättre lämpad för våra vägar och med den kunde vi bogsera cementbilen på de brantaste ställena.
För många år sedan var jag bilkårist i Sverige och lärde mig köra både lastbil, buss och bandvagn och dessa kunskaper har jag haft mycket nytta av.
Byggnaden vi köpt bestod av en hel mängd korrugerade metallplattor som skruvades ihop för att bilda bågar som sedan i sin tur skruvades samman. Det var inte svårt men oerhört tidsödande.
I samband med sekelskiftet var det mycket hysteri om hur allt som var datastyrt skulle sluta att fungera och att alla människor skulle se till att vara förberedda för ett liv utan de vanliga bekvämligheterna.
Den lokala CBS stationen kom upp till oss och gjorde ett TV-reportage för sin serie "The Spirit of the North Coast". Vi passade tydligen in i föreställningen om människor som var väl förberedda och det var nog riktigt. Om världen hade stannat denna nyårsafton skulle de ha dröjt länge innan vi märkt det.

River rules.

När man skriver ner minnen och erinrar sig människoöden blir det lätt så att man berättar om det ovanliga, det tragiska eller det extremt lustiga. Under de tio år vi bodde uppe bland bergen var vi omgivna av många alldeles vanliga, snälla och vänliga människor men det blir inte så många spännande berättelser om dem.
Det område vi bodde i stod av olika anledningar lite utanför lagens arm. Det var en del av reservatet vilket skulle skötas av indianstammarna och deras egen polis och av politiska skäl höll sig den övriga poliskåren utanför. Alla från "tribal-police" var från trakten och hade sin egen familj i området vilket påverkade deras agerande. Skogarna var stora och det fanns plats för många som inte passade så bra i tättbefolkade områden.
Ett bra exempel är sop-björnarna. Vid campingplatser längs kusten hände det ofta att folk började mata björnarna, "de var ju så gulliga". Otillfredsställande sophantering gjorde också att björnarna vande sig vid att där det fanns människor, där fanns det mat.
När vilda djur tappar sin naturliga respekt för människor blir de farliga och alltså måste sop-björnarna försvinna. Parkvakterna kunde naturligtvis inte skjuta björnarna på campingen, det skulle ha skapat ramaskri och stora rubriker i tidningarna. "Nalle dödad av blodtörstiga parkvakter". I stället sövde man ner björnen, lastade den i en släpvagn och körde ut den till skogen i våra trakter. Eftersom björnarna var vana vid att leta mat runt människor blev de till stort besvär för oss här ute bland bergen och det var alltid någon som såg till att björnen försvann för gott. Problemet var löst och ingen myndighetsperson hade smutsat ner fingrarna. Detta kallades "River rules" och tillämpades också bland människorna i skogarna.

Inget liv för en gris.

När det var dags att slakta grisarna Hillary och Ernestine hade min griskompanjon ändrat sig och kommit på att han skulle starta sin egen grisuppfödning.

"Vi hade betalat 35 dollar styck för kultingarna, han fick den mesta av maten gratis och om han investerade i en galt kunde han göra sig massor av pengar. Tumregeln är att en sugga är gravid 3 månader, 3 veckor och 3 dagar och om han sparade och avlade på ett par nya suggor ur varje kull skulle han vara förmögen inom ett par år."

Jag var inte det minsta intresserad av denna affärsidé så vi gjorde julskinka, korv och kotletter av Hillary och han flyttade Ernestine upp till hobbithuset.
Eftersom LakerGreg var försvunnen behövdes en ny grisskötare men kompanjonen hade två söner som varesig ville gå i skolan eller arbeta men de kunde nog ta hand om grisar. Den ene hade dessutom en 17årig flickvän, Christine, som i sin tur hade en ettårig dotter och alla fyra flyttade till hobbithuset. En galt anskaffades och man spikade ihop en halvdan stia.
Vintrarna i dessa trakter kan vara kalla och mycket blöta och Ernestine fick lunginflammation på grund av vanvård och dog strax efter nyår. Galten Wilbur hade långtråkigt och grävde sig ut ur alla inhägnader som konstruerades och efter en tid gick han omkring fritt överallt. Så småningom letade han sig ända ner till den allmänna landsvägen där han blev ihjälkörd och uppäten av björnar och gamar.
Ungdomarna i hobbithuset levde ett sorgligt liv. Den lilla ettåringen var den enda som drog in några pengar eftersom Christine hade bidrag för henne. Villkoren för att vissa av dessa bidrag skulle betalas ut var att mamman slutförde sin grundskoleutbildning. Kommunen skickade ut en privatlärare två gånger i månaden som skulle lägga upp studierna och hjälpa till med inlärandet. Det rann ut i sanden efter en tid när eleven alltid råkade vara borta när läraren kom.
En eftermiddag kom Christine till oss för hjälp. Hon hade huggit sig illa i handen när hon skulle klyva ved för att värma badvatten till den lilla. Såret blödde kraftigt och allt jag kunde göra var att linda om handen hårt, svepa en badhanduk om det nakna barnet och stoppa in båda i bilen. Ilfart till kliniken i Hoopa där Christine fick vård och jag fick en blöja till lillflickan som nog var det smutsigaste barn jag någonsin sett.. Samma sak tyckte nog personalen på kliniken för det dröjde inte många dagar förrän hälsovårdsmyndigheterna inspekterade boendeförhållandet och Christine måste flytta hem till sin mamma.

Premonition.

Min griskompanjon tog med sig en man ut till hobbithuset för att få hjälp med reparationer och allmän upprustning av stugan.
LakerGreg, som vi kallade honom, var en underlig man som mest levde på kaffe och cigaretter. Han hade sjukpension, bodde i en van och hjälpte oss med hundar och grisar om vi ville resa bort ett par dagar. Han var fullständigt övertygad om att han stod i telepatisk förbindelse med utomjordiska varelser som höll vår planet under observation. Han berättade att under en öronoperation hade CIA låtit operera in ett chip i hans huvud så att de kunde följa hans förehavanden och han kände sig ständigt bevakad. Jag underhölls med många fantastiska historier.
Mycket av hans rökande var annat än tobak och han hade sin egen lilla trädgård vid sjön. En dag kom medlemmar av The Bear Clan dit för att bada och bråk uppstod mellan LakerGreg och de fyra unga männen. LakerGreg hotade med pistol, blev övermannad och nedslagen och kom haltande och blödande till oss för hjälp. Jag kunde någorlunda plåstra om de djupa, blödande såren i huvudet, konstatera att några revben förmodligen var brutna och likaså vänstra armen och det var bara att köra honom till läkare. Efter denna händelse var LakerGreg rädd att bo kvar vid sjön och vi flyttade hans van till vara marker där vi kunde ha lite uppsikt över honom.
Tidigt en septembermorgon satt han ute på vår altan och väntade på att vi skulle vakna. Hans ryggsäck var packad och han var mycket upprörd. Han bad att Allen skulle ringa efter en polishelikopter eftersom han snabbt måste ta sig till Washington. Det var enormt viktigt och eftersom Allen är pensionerad polis borde han ju ha lite inflytande och kontakter.
LakerGreg sade att en katastrof hotade Vita Huset och presidenten. Det såg ut som ett stort mörk valv på himlen. Detta stora hot sjönk sakta och skulle komma att krossa många människor. Han hade möjlighet att stoppa detta om han kunde ta sig till Washington där han kunde hitta den andra halvan av den nyckel som han själv hade en bit av.
Vi försökte lugna honom samt förklarade att Allen faktiskt inte hade makt över polishelikoptrar och om han gick hem så skulle jag komma om en stund med en bit äppelpaj som jag bakat dagen dessförinnan.
När jag lite senare kom till hans van var han försvunnen och vi fick senare veta att han liftat till stan och klivit på en Greyhound buss på väg österut.
Detta hände den 5 september år 2001.

Gift av olika slag.

Mannen som släppt ut all boskap på bete överallt i skogarna var också ägare till de 25 ha. som gränsade till oss på den västra sidan. Efter skogsavverkningen hade allt varit tyst och stilla där, men tidigt nästa vår blev det aktivitet där igen . Vi såg nya bilar på vägen och en dag drog en timmerbil upp en stor trailer. Människorna som flyttade in undvek oss och vi var inte heller särskilt angelägna att göra dem bekantskap. De var betydligt yngre än vi och såg tuffa ut.
Sent en natt vaknade vi av polissirener på vår väg, flera bilar körde upp och ner i rasande fart och det lät dramatiskt. Nästa dag fick vi veta att man gjort en räd mot den metamfetamin tillverkning som de nya grannarna ägnade sig åt. Alla fyra togs på bar gärning och fängslades omedelbart.
Markägaren var angelägen om att sälja fastigheten för att få pengar att betala sin advokat. Vi var intresserade av att köpa marken eftersom det skulle ge oss kontroll över aktiviteterna i fortsättningen. Innan vi gav ett bud tog vi hundarna med oss och vandrade omkring , tittade på de träd som fanns kvar och de nya plantbestånden för att få en uppfattning om vad det hela var värt.
Nästa dag åkte vi till stan för att proviantera , blev stoppade på hemvägen av en skogsbrand och tillbringade ett par timmar på omvägar för att äntligen sent omsider komma hem. Chewbacca kom inte och hälsade när vi kom hem, han låg i skuggan under en tårpil och viftade bara lite på svansen. Hunden hade feber och en knytnävstor svullnad på ena sidan. Mitt i denna svullnad såg jag två små runda hål. Skallerormsbett! Oftast när hundar blir bitna sker det i nosen eller halsen, och de kvävs ganska snart om de inte får vård.
In med hunden i bilen och en ny tvåtimmarsfärd in till djurakuten i stan. Vi hade tur denna gång. Hunden var stor och stark och klarade pärsen och vi kunde hämta hem honom redan nästa dag

Skunkar och andra djur.

Vi byggde ut huset bit för bit. Ett stort sovrum och badrum, tvättstuga inne i huset, en carport så att bilarna inte behövde stå ute i sol och regn. Det blev virke och utrymme över för ett gästrum med toa och ett kontor på övervåningen och massor med förvaringsutrymmen. Byggnadslov och tillstånd var okända begrepp, vi byggde som vi ville, men eftersom vi visste att huset en gång skulle säljas installerade vi allt enligt standardnormer.
Jag hade en stor trädgård och flera fruktträd och massor av hästgödsel. Växtsäsongen är mycket lång. De grönsaker jag var van att odla i Sverige växte bra under vår och höst när det var svalt och under sommaren odlade jag zucchini, majs, tomater, auberginer, okra, bönor och sötpotatis. Vi hade inga som helst skadeinsekter men massor av jordekorrar som jag aldrig lyckades bli av med fullständigt.
Rådjuren var en plåga tills jag hittade en grej som kallas Deerscare. Det är en sprinkler som känner av rörelse och som under tre sekunder sprutar vatten i en halvcirkel när någon kommer nära. Ljudet och den hastiga vattenkaskaden skrämde båda hundarna och nästan alla andra djur i trädgården.
På senhösten kom björnarna för att äta bär och frukt och de skrämdes inte av en vattensprut. Hundarna däremot irriterade dem men höll oss också vakna nätterna igenom.
En natt vaknade jag av att Chewbacca hade ståndskall i tvättstugan. Jag hörde på skallet att det var ett djur han inte gillade och såg mycket riktigt svansen av en skunk försvinna in bakom torktumlarens ytterplåt. Han hade redan sprayat i rummet och jag visste att om jag försökte tvinga ut honom från gömstället skulle han spraya igen.
Klockan två på natten monterade vi loss tumlaren och bar ut den på gården i förhoppning om att skunken skulle krypa ut av sig själv och gå hem. Tyvärr gjorde han inte det så vi drog en stor plastsäck över maskinen, kopplade en slang till avgasröret på bilen och gasade ihjäl skunken nästa morgon.
Vi trodde att han tagit sig in genom kattdörren men senare när vi hittade nästa skunk i huset fattade vi att de krupit in genom ett litet hål i golvet där alla ledningar och rör kom in i huset.
Djurlivet var fantastiskt, det var som om vi levde i en safari-park. Varje morgon vandrade vi i bergen i ungefär en timme och såg nästan alltid björnar, bobcats, rådjur och någon enstaka gång en puma eller mountain lion som de också kallades. Vi hade sköldpaddor i dammarna, hökar och örnar som försökte ta våra kattor, svalor i carporten och gamar som varje år var ett säkert vårtecken.

Elektricitet.

Vi monterade solpaneler på ställningar som följde jordens rotation och alltid var riktade mot solen. Totalt hade vi 12 paneler med en kapacitet på 1000 watt. I ett närliggande “krafthus” förvarade vi 12 stycken 6volt batterier och en Inverter som omvandlade strömmen till 110 volt vilket är standard för amerikanska hushåll. Varje batteri var graderat för 320 amp/h.
Under båttiden lärde vi oss att vara sparsamma och det kom till nytta i huset. Man släcker alla ljus när man lämnar rummet. Alla “fanthom loads” kopplas bort när de inte används; det är TV, dator , timers, klockor. I början använde vi gasol för kyl och frys men inhandlade senare ett stort, effektivt skåp och drog en lång vattenledning för ett sk. Pelton wheel, en liten vattengenerator som går även när solen inte skiner.
Vattenhjulet gav oss 15 ampere vid 24 volt.
Nackdelen med ett hjul är att det har rörliga delar som förslits. Vindkraft på denna plats var inte så effektiv eftersom man behöver en stadig vind på 10-15 knop för att det ska vara värt besväret.
Vi hade belysning, TV, två datorer, microugn, tvättmaskin, torktumlare, kyl och frys, dammsugare och dv. köksapparater. Spisen drevs med gasol och likaså varmvattenberedaren. Vatten stod på nästa plats på listan för soluppvärmning eftersom det är enkelt och inte behöver gå via elström. Det finns speciella paneler för uppvärmninga av vatten och med självcirkulation.
Huset värmdes med ved.
Det fanns enbart mobiltelefonservice och datorerna var anknutna till ett satellit system. Innan vi skaffade satellit mottagare tog vi hem vår e-post via mobiltelefonen och det åt upp nästan alla minuter vi hade.
Batterier och all annan utrustning kostar mycket, batterierna kräver ständig passning med vatten och testning så att de inte överladdas. Det finns speciell utrustning att köpa även för detta men man måste ständigt hålla koll. Man lär sig också att planera förbrukningen av el. och kör inte TV, dammsugare och micro samtidigt tex. Under våra tio år med detta system hade vi aldrig ett el-avbrott vilka var vanliga i det närmaste civiliserade samhället i samband med snö och storm.

Svenskt pass.

I går träffade jag svenska konsuln i Atlanta som berättade att efter 1 mars 2007 kan man inte längre få nytt pass genom de svenska konsulatet. Den maskin som krävs för att göra biometriska pass är så dyr att man bara kan installera en i New York. Tänk vad en resa dit kommer att kosta jämfört med de 65 dollar vi nu betalar till konsulatet. Jag tänker förnya mitt pass före 1 mars fast det fortfarande är giltigt. Kolla med ditt eget konsulat om du bor utanför Sverige eller gå till
http://www.swedenabroad.com/pages/news____55911.asp

Flera djur.

I två veckor matade vi hundarna och chinchillan medan Judy begravde sin man och försökte hitta bostad för sig och sina barn. Hon hade inga planer på att komma tillbaka till huset på berget och det fanns inte plats för alla djuren i stan.
Paul, som levde ett par kilometer därifrån, tog hand om tiken med de sex valparna, Judy tog två till stan och resten fann vi hem för hos olika familjer.
Paul hade tidigare Augie Dog som var lite äldre än vår Chewbacca och när den nya tiken jagade bort Augie och inte tillät honom att äta beslöt han att flytta in hos oss. Till en början ledde vi hem honom varje gång han kom över, byggde ett högt, robust staket runt vår hem som visserligen stängde ute Gaylords 30 getter som vandrade omkring men Augie, kröp under, klättrade över eller satt utanför och grät högljutt tills vi inte stod ut längre. Han har alltsedan dess varit den mest perfekta trofasta hund man kan önska sig.

Sommaren därefter beslöt vi att utöka djurparken med grisar. Nya människor tillbringade helgerna i Hobbithuset och de tyckte att vi skulle dela på två grisar. De tog med sig överbliven mat från en butik i stan varje helg och jag skötte djuren tills de var slaktfärdiga. Vi gav dem namnen Hillary och Ernestine, den sistnämnda efter Allens första fru och de levde ett gott liv i egen hage med gyttjepöl och god mat som de ibland delade med björnarna.
En björn kom varje natt och letade grismat, välte tunnor och sop-containers men skadade aldrig grisarna. Han slog däremot ryggen av en hund som kom för nära, dock inte någon av våra och en gång blev Augie riven på ena låret. Efter det äventyret höll han sig på avstånd.

Grannar.

När Mick i hobbithuset dog flyttade hans vänner TJ och Anita till ett halvfärdigt hus norr om oss. Inga av husen låg inom synhåll men nära nog så att man kunde höra hundarna och ibland skottlossning och ljudet från en motorsåg.
Hela detta område av Kalifornien är känt som "Den gröna triangeln". En plats där marijuana- odling pågått i långliga tider och dit lagens långa arm sällan nådde.
Allen är förtidspensionerad sheriff och det skapade lite problem i början. Man var misstänksam mot oss i största allmänhet och några människor var direkt ovänliga. Den attityden försvann efter några år när folk insåg att vi inte tänkte anmäla någon eller blanda oss i andras leverne. Vi är av den åsikten att vad vuxna människor stoppar i kroppen är deras ensak, så länge de inte skadar andra.
TJ och Anita försökte i flera år att leva av vad landet gav dem och de delade gärna med sig av kunskaperna. De sålde svamp och medicinalväxter, handarbetade och födde upp höns och grisar men när sonen gått ut högstadiet flyttade de. Jag lärde mig var man hittar shittake och matsutake, två sorters svampar som såldes till Japan för mycket pengar och jag lärde mig också hur man odlar växter som låg helt utanför mitt intressområde.
Ett nytt par, Don och Judy, flyttade in med två tonårsbarn och massor av hundar. Vi hjälpte dem med vägen men hade annars liten kontakt, tills en natt när den 15 åriga dottern kom och väckte oss och bad om hjälp.
"Pappa har fallit ner från balkongen och ligger helt orörlig på marken"
Vi hade tursamt nog besök av vår familj då så flickorna bemannade radion medan jag och karlarna åkte upp till norrhuset. Don låg mycket riktigt i ett stenskravel ca. 5 meter under balkongen och vi konstaterade omedelbart att han var död. Men det var ju inte riktigt på sin plats för oss att avgöra, så via radion anropade vi vårt hus och flickorna ringde efter ambulans. Att beskriva vägen för en ambulansförare i kolsvarta natten var en omöjlighet så han fick rådet att plocka upp någon från trakten som kunde lotsa honom uppför backarna. Det tog inte mer än en dryg halvtimme att ta sig upp till huset men ambulansföraren misstänkte att allt inte stod rätt till och kallade på polis.
Den slutliga förklaringen till olyckan var att Don gått ut på balkongen för att stänga av generatorn som använts för att få ström till TV'n. Tidigare under dagen hade han bytt olja och spillt en del och det var i den oljefläcken han halkade och föll över det låga, dåliga räcket.
Ironiskt nog hade Allen bara ett par dagar tidigare påpekat för honom att det vore bättre att ha generatorn på marken, men Don var rädd att någon skulle komma och stjäla den då.
Jag erbjöd mig att stanna hos Judy och barnen men hon lastade dem och det nödvändigaste i bilen och reste in till stan samma natt.
Kvar var 12 hundar och en chinchilla för oss att ta hand om.

Tama djur.

Två kattor hade vi som flyttade med oss upp till Sparta. Dels var det DumpsterDiver som adopterat oss när vi bodde en tid i en campingpark medan vi byggde vårt första hus. Namnet hade han redan fått av andra som bodde i parken. Han var bara ung då och beslöt att ta stryk av Kissemiss under en dag för att sedan ha fri tillgång till all kattmat som ständigt fanns till hands. Den andra katten hette Clawdia och var en inavlad hyper Manxkatt som förväntades ersätta Kissemiss. Ingen katt i världen kunde dock leva upp till min båtkatt från Venezuela.
Vi började tala om att skaffa hund, en stor tuff en som åtminstone kunde distrahera tjurarna medan jag sprang min väg.
En dag, utanför varuhuset i stan, fträffade vi en grabb som gav bort hundvalpar. Vi valde den som hade största tassarna och enligt utsago var en korsning mellan "Sant Bernhard, Schäfer och kanske Golden". På vägen hem stannade vi hos Dr. MIke , veterinären, som gav oss medicin för loppor och inälvsmask samt gissade att valpen nog inte var mer än 5-6 veckor gammal.
De första två nätterna sov jag på golvet i köket alldeles intill pappkartongen med Chewbacca så att jag kunde släppa ut honom så snart han gnydde. Han klarade att gå utför de tre trappstegen på egen fot men tillbaka upp igen behövde han hjälp och efter en vecka var han rumsren.
Han blev en bra vakthund, jagade många björnar upp i träden och försvarade mig i alla sammanhang och är fortfarande misstänksam mot alla som inte tillhör familjen. Numera lever han ett stillsamt liv och medicinerar mot ledvärk.

Djurliv.

När vi flyttade upp på berget vandrade nio hästar och en mjölkko omkring på egen hand. Något senare släppte en optimistisk man ut en hel flock med biffkor i hopp om att de skulle äta sig feta och sedan skulle han och sönerna på cowboyvis driva ihop hjorden och frakta den till stan. Nu gick det inte riktigt som beräknat. Ingen man till häst kan valla vilda kor som springer som de vill i skogen. Korna förblev vid liv och förökade sig snabbt. Ungtjurarna bildade egna flockar och varje år var det kamp om ledarskapet i den ursprungliga flocken. Den gamle Brahama tjuren blev utmanad av någon yngre tjur och det verkade som alla kamper skedde på våra ängar. Tjurarna stångades, råmade och grävde i marken och var allmänt hotfulla. De var de enda djur jag var rädd för bland alla som fanns trots att vi hade både björn och puma runt knutarna.
Varje vår föddes kalvarna på ängen, det fanns mycket mat att tillgå efter vinterns regn. Vissa år mellan november och mars kunde vi få över 250 cm. regn.
Det dröjde några år innan folk på allvar började jaga boskapen. Det gick omkring tonvis med stekar och hamburgare och det var fritt fram för alla. Vi sköt också en kviga och med traktorn var det enkelt att köra hem den och slakta under sanitära förhållanden. Allt överblivet, ben, hud och inälvor la vi ut i skogen och det tog inte mer är ett dygn förrän varje liten bit var uppäten av prärievargar, björnar och gamar. Gamarna var så tunga av mat att de inte ens orkade lyfta när jag gick tillbaka och tittade nästa dag.
Hästarna lämnades ifred. De var gamla och skröpliga och nästan varje vinter dog en eller två. När vi flyttade efter tio år fanns det bara två hästar kvar. Ungdomar försökte fånga någon ibland för att rida på och en av stona kom en dag med ett lasso runt halsen. Repet hade skurit in i halsen och hästen var nära att kvävas samtidigt som hela såret var varigt och infekterat. En repstump hängde ner på marken och hon trampade på den då och då och drog åt repet ännu hårdare.
Det gick åt många morötter för att komma tillräckligt nära och skära av repet. Det krälade hundratals fluglarver i det infekterade såret och jag försökte förgäves tvätta rent men det tog lång tid mellan varje gång jag kunde komma nära hästen. Senare lärde jag mig att fluglarver faktiskt är väldigt bra för infekterade sår. De äter upp de döda, variga sårytorna och ger såret möjlighet att läka bättre.
När hela detta äventyr var över var den lilla hästen riktigt tam, följde mig överallt och knuffades för att få morötter. Jag kallade henne för "Pain-in-the-neck" efter detta.
När det var dags för henne att dö kom hon till vår grind där jag hittade henne stel och orörlig en morgon. De två andra överlevande hästarna stod där tillsammans med henne. Vi grävde ett djupt hål och begravde henne på ängen där hon betat i så många år och hela den dagen stod de andra hästarna kvar vid graven.

Vägen till staden.

Oftast tänker man inte så mycket på en vägs betydelse. Den är där för att vi ska kunna ta oss från A till B. Man svär ibland över potthål och trafikintensitet men en väg kan också vara ren terapi.
Våra första tre kilometer för att nå civilisationen var en brant jord och stenväg som under den värsta regnperioden inte ens var farbar med fyrhjulsdrift. Vi arbetade ständigt med den vägbiten tillsammans med Gaylord, vår yurokgranne. Hur mycket vi än förbättrade och dikade fanns det ändå alltid folk som körde den för första gången och undrade varför vi inte gjorde något åt vägen.
Så få människor bodde efter den vägen att om man såg någon, blev det alltid en kort pratstund. Eftersom det knappt fanns telefon och inga dagstidningar spreds nyheter ändå förbluffande fort.
Nästa bit in mot stan var smal men asfalterad. Den följde alla flodens vindlingar och var inte särskilt förlåtande mot dåliga, ouppmärksamma förare. De människor man såg efter den vägen erbjuds alltid skjuts och även om man inte kände alla till namnet var det en kusin till någon man kände.
Närmare staden blev vägen bredare, rakare, snabbare men fortfarande brant och vintertid var de två bergspassen ofta ishala och ibland stängda. De var inte många man kände igen efter den vägsträckan och några liftare tog jag sällan upp om jag körde ensam.
Sista milen in till stan var fyrfilig motorväg, alldeles lagom hektisk för att man skulle ställa om sig till stadsträngseln och ljudet och så var den två timmar långa färden in till staden fullbordad.

Hästkrafter och annan energi.

Nu hade vi ett nytt hus. Rättare sagt, vi hade två hus och en segelbåt för ingen hade visat något allvarligt intresse att köpa vare sig det ena eller den andra. Vi hittade ett nyinflyttat par som ville hyra vårt hus på obestämd tid, mannen var biolog och arbetade med ett laxprojekt för reservatet och hustrun fick arbete hos ortens veterinär. Det är alltid en chansning att hyra ut ett hus, man vet aldrig vilket sort folk som flyttar in, men vi hade tur de skötte vårt hus som om det var deras eget och dessutom betalade de en bra slant i hyra.
Vi flyttade in på Sparta i två små rum. Det ena var sov-mat-vardagsrum och det andra kök-förråd och vi hade dessutom ett litet badrum med fungerande vatten och avlopp. Gasbolaget övertalades att köra upp en stor propane tank, 2300 liter, och skänkte oss dessutom en varmvattenberedare om vi förband oss att köpa gas av dem i tre år. Det passade oss utmärkt eftersom de var de enda bolag som kunde ta sig upp på berget med en tankbil.
Uppvärmningen av huset skedde med ved och vi hade massor att ta av efter avverkningen.
Vi installerade en gasspis och köpte ett gasolkylskåp från en husvagn, det största vi kunde hitta. Jag hade startat ett trädgårdsland i början av sommaren och byggt ett staket omkring för att hålla hästarna borta. Det fungerade inte särskilt bra, hästar kan riva ner ganska bastanta staket när de vill, men de lämnade några majsplantor och bönor kvar åt oss. Zucchini tycker de inte om och inte heller tomater.
Belysningen var fotogenlampor, den enda elektricitet vi hade var från en liten solpanel lagom att ladda batteriet till mobiltelefonen. Vi var de enda som hade riktig telefon på hela berget. Vi var tillräckligt högt uppe för att kunna ta emot signaler från en mast närmare kusten men dessa signaler nådde inte ner i floddalen. Bland de som bodde där hade några få radiotelefon som kunde avlyssnas av alla eller också använde man CB-radio för småprat mellan stugorna.
Röksignaler var inte längre på modet.
Mike, vår närmaste granne som bodde i ett hobbit-hus norr om oss avled av lungcancer innan levern fullständigt bröt ihop men vi fick nya grannar , TJ och Anita i ett tidigare övergivet hus högre upp på berget. TJ hade en gasolfrysbox där motorn brunnit och den bytte vi åt oss mot en vindgenerator från båten. Vi fick frysen reparerad, jag drog mig också till minnes hur mormor konserverat och nu hade vi ett matförråd för det närmaste halvåret.
Kossan som vandrat omkring bland hästarna såg vi som en potentiell proteinkälla men någon gjorde hamburgare av henne innan vi kom till skott, så att säga.

Hatkärlek.

Jag och Barney, den gula traktorn, hade ett komplicerat förhållande. Egentligen var det väl bara jag som förhöll mig, han var nog ganska likgiltig. Han var stor och stark, ibland alldeles oumbärlig. Han grävde diken längs vägen och lyfte stora kulverts, han flyttade ved, stenar och byggbjälkar, men det stora problemet var att han var från slättlandet. Han hade inte bromsar som var ämnade för våra bergssidor.
Man kunde sakteliga krypa nedför vägen på lägsta växel och motorbroms men det räckte inte alltid. Alldeles av sig själv ökade han farten och det enda man kunde göra var att snabbt slänga in backen och få tvärstopp eller sänka den främre skopan och hoppas att det fanns någonting i vägen att få stopp emot. Två gånger körde vi av vägen och blev hängande över en kant, på nåder av något litet träd som råkade växa just där. Båda gångerna tog det lång tid att med taljor, rep och pickupbil få upp honom på vägen igen. En gång exploderade ena bakdäcket och hela traktorn lade sig platt på sidan. Vi använde domkrafter, stubbar, block och kedjor och efter en hel dags slit stod han på rätt köl igen. Nästan alla problem vi konfronterades med måste vi lösa på egen hand, det fanns inte någon i närheten att be om hjälp. Det var ofta utmaningar som påminde om livet på segelbåten.

DANCES WITH WELFARE.

Resultatet av den amerikanska kolonisationen var en massiv förlust för landets indianer. De förlorade sitt land och sina jaktmarker och deras livsstil var inte längre möjlig. De flyttades till reservat där det fanns få möjligheter att försörja sig och det resulterade i fattigdom och en omfattande alkoholism.
Många av dagens indianer, eller Native Americans som är det politiskt korrekta namnet, lever numera i en blandning av gammalt och nytt. Inom Hoopa och Yurokreservatet beräknade man att arbetslösheten var 80 procent och en stor andel av de som bor där är beroende av alkohol och olagliga droger av alla slag. Odlingen av marijuana är omfattande och betraktas på samma sätt som hembränning och olaga jakt gjordes på den tiden jag växte upp i Norrlands skogar.
De indianer som stannar kvar på reservatet får en roll som en sorts levande museiföremål. De gamla traditionerna har ingen plats längre bland TV, utombordare och motorsågar samtidigt som deras välbetalda ledare uppmuntrar dem att bo kvar, känna sig som offer för de orättvisor deras förfäder utsattes för, vara stolta över sitt ursprung och bli lyckliga bidragsmottagare. För att skaffa sig en yrkesutbildning måste man lämna reservatet men eftersom det är ett stort steg som bara tas av de företagsamma och ambitiösa blir restan kvar utan utbildning och yrken.
Det skapar rotlösa, olyckliga människor som inte vet var de hör hemma. Det startas oupphörligen statliga projekt av alla slag men det åstadkommer inga stolta, självförsörjande människor. Under de senaste åren har kasinon blivit populära eftersom reservaten har andra lagar och skatteregler än resten av landet. Man uppmuntrar detta eftersom det sägs skapa arbetstillfällen, men i själva verket säljer indianerna spelrätten till ett utomstående bolag som flyttar in sina egna anställda och betalar en procentuell summa till reservatet. Följden blir att stam-medlemmarna får ännu mera pengar som de inte ansträngt sig för och som enkelt slösas bort på mer sprit och droger.